Det finns många fina vandringsmöjligheter på Öland, till exempel den fina Mörbylångaleden som jag gått tidigare och bloggat om, se här. Den här gången valde jag att gå en endagstur mellan Gråborg och Ismanstorps fornborg. Det är en fin led mitt inne på ön, där man får se en annan sida av Öland än man är van vid. Här är det skogar, ängar och våtmarker som dominerar. Den 16 kilometer långa sträckan bjuder på många olika typer av landskap. Man kan välja att gå en annan sträcka tillbaka, och då blir rundan totalt 37 km. Klicka på “läs mer”!

Leden kallas “från borg till borg”. Leden börjar vid Gråborg, som jag besökt många gånger tidigare (se t.ex. här och här).  Det är en fantastisk plats, fridsam och spännande på samma gång. Området förvaltas av Svenska Vitterhetsakademien och heter Borgs by.

Rekommenderas: mycket vätska, lite fast föda (ex några smörgåsar), myggmedel, stövlar eller bra kängor, kikare, karta.

Markeringar

Ledens början är tyvärr mycket otydlig, eftersom en skylt har försvunnit. När du går till borgen ska du vika av till vänster efter du passerat den lilla vägen som går ner till höger till borgen. Markeringarnas täthet och synlighet varierar kraftigt längs leden, på vissa ställen sitter det stolpar med orange markering med bara ca 10 meters mellanrum – medan det på andra ställen helt saknas markeringar på en lång sträcka. Det hände vid tre tillfällen att leden svängde utan någon tydlig markering om detta, så jag var tvungen att ägna en stund åt att leta efter fortsättningen.

 
På vissa ställen finns informationsskyltar, som här vid Åkerby källa (en källa som aldrig sinar, och som använts som offerplats under järnåldern).

Naturtyper

Leden går genom hagar med betande kor, hasselskog, lövskog, barrskog, ängar, våtmarker, byar och åkermark.

Flora

Jag är dålig på namnen, men jag fascineras ändå av växternas skönhet. Öland är berömt för sina orkidéer, och några sådana såg jag längs vägen. Här är några bilder på lite olika blommor jag såg. Det kan väl för övrigt nämnas att en stor del av leden går genom naturreservat.

Fauna

Det är ett väldigt levande djurliv längs leden, framför allt många typer av insekter. Men jag såg även snok, gädda, rådjur, örn och mängder av småfåglar. Se tidigare blogginlägg om snoken som fångade en gädda!

Byar och boningar

Längs leden passerar man några byar, med fina gårdar och stugor. Här är det ännu inte särskilt uppköpt av stockholmare och andra, här är det huvudsakligen levande permanentboenden och bondgårdar.

Destinationen: Ismanstorps borg

Från parkeringsplatsen en bit från borgen beställde jag en taxi tillbaka till Gråborg, där min bil väntade. Det tog fyra timmar att vandra till Ismanstorp, och 20 minuter att åka tillbaka med bil…

Han driver också tesen att kineserna lämnade information om att det fanns en kontinent på andra sidan atlanten, vilket inspirerade “upptäckten” av Amerika av Columbus. Menzies har tidigare skrivit en bok som heter 1421, där han menar att kineserna redan upptäckt Amerika. Hans bevis är mycket intressanta, även om jag har svårt att bedöma kvaliteten på dem.

Hur som helst är bokens största förtjänst att den väcker tankar om vår plats i historien och tillvaron, och visar hur självklart det är att västerlandet inte är världens centrum i alla lägen. Givetvis är det ganska förmätet att förutsätta att ingen annan kan ha seglat till Amerika innan européerna (oavsett om man avser Columbus eller Leif Eriksson). Kineserna var en mycket utvecklad civilisation som låg långt före Europa i de flesta avseenden.

Det är också nyttigt att påminnas om att alla är barn av sin tid, att ingen människa är en ö. Givetvis inspirerades Leonardo av sin samtid, plockade idéer här och där, kopierade, förbättrade. Han levde inte isolerad och hittade på allt själv. Precis så är det med nästan alla uppfinningar, till exempel jobbade ganska många med att utforma ett fungerande flygplan samtidigt som bröderna Wright. Hade de misslyckats hade någon annan garanterat lyckats ungefär vid samma tid.

Boken är spekulativ och byggd på indicier, men väldigt intressant. Kan rekommenderas till den som är intresserad av världens utveckling de senaste 1000 åren. Han har en hemsida med en hel del information, se www.1434.tv

Nu håller jag på parallelläser Kurt Vonneguts Slakthus 5 och Arrianos biografi över Alexander den Store. Men just nu ska jag inte läsa, nu ska jag ta en gin & tonic och titta på nyheterna på tv

Hermann Hesse är en av de mest lästa och översatta tyska författarna under 1900-talet, och har skrivit flera kända böcker, bland annat Siddhartha och Stäppvargen. Det är två böcker jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Nu lånade jag Siddhartha av farsan, och läste den då äntligen. Det är en mycket kort bok, endast 120 sidor, men med mycket stort innehåll. Huvudpersonen Siddhartha är samtida med Buddha i Indien, och liksom så många andra vid den tiden var han en sökare. Boken, och Siddharthas liv, är tydligt uppdelad i olika sektioner, där Siddhartha provar olika vägar till visdom och insikt. Genomgående är att han tar avstånd från alla läror, och istället tror att sanningen endast kan hittas genom den egna erfarenheten. Han träffar till och med Siddhartha Gotama (Buddha), och blir djupt berörd av hans helighet och det faktum att han uppnått den slutliga upplysningen. Däremot sällar han sig inte till Gotamas lärjungar, eftersom han inte tror att ens buddha kan förmedla sin erfarenhet och visdom genom ord – den kan bara upplevas. Siddhartha fortsätter därför på egen hand sitt sökande efter upplysningen. Han vill uppnå och uppleva det Buddha uppnått och upplevt – men inte genom att lyssna till Buddhas lära. Buddha hade ju själv ingen läromästare som visade vägen till upplysningen, han fann den på egen hand. Siddhartha tror att det är enda sättet. Han lever som asket och plågar sig själv, han lever ut köttsliga och monetära lustar, han är nära att begå självmord, han hittar en själafrände i en färjekarl vid en flod – och lär sig lyssna till floden. Efter ett långt liv når han upplysning genom att se enheten i alla ting och alla liv, som tillsammans bildar en flod av livet självt. Livsflodens kakafoni av röster flätas samman, och det gemensamma ljudet är det heliga “Om”-ljudet. Han når harmoni och blir Gotamas jämlike i livets slut.

En mycket läsvärd liten bok, som stimulerar tanken. Särskilt om man är intresserad av buddhism.

Hans kritik mot Aristoteles är skarp. Han menar att Aristoteles kraftigt bidragit till den västerländska uppdelningen av världen i subjekt och objekt, alltså att vi skiljer på vi och dem, jaget och detet, oss själva och omgivningen. Det har, enligt Pirsig, fjärmat oss från att se verkligehetens holistiska verklighet, de stora sammanhangen. Vetenskapen är atomär, och delar upp allt i dess minsta beståndsdelar för att undersökas. Det alienerar oss från helheten. Pirsig menar att den stora striden mellan antikens tänkare handlade om hur vi ska se på verkligheten och sanningen – dualistiskt eller holistiskt? Dualismen segrade, och har därefter format vårt sätt att se på världen. Du och jag och alla andra i västvärlden (och snart resten av världen också) ser på världen genom glasögon som skapades av Aristoteles – glasögon som ibland kan hindra oss från att se sanningen. Glasögon som gör världen svart eller vit, ja eller nej, rätt eller fel, jaget och detet, subjekt och objekt. Det är onekligen en ganska skrämmande bild som målas upp, där vi i nästan tvåtusenfemhundra år alienerat oss från den helhet vi ingår i, separerat oss mentalt och kulturellt från resten av universum.

Zen kommer in i han förespråkande av att uppgå helt i det man gör, för att på så sätt utplåna illusionen om separationen mellan oss själva och omgivningen. Det är enda sättet att nå lycka, och dessutom enligt författaren det bästa sättet att förbättra världen. Börja hos dig själv och arbeta dig utåt, så att säga.

Nu har jag tänkt att ge mig i kast med Arrianos biografi av Alexander den Store, skriven i mitten av 100-talet e.kr. och utgiven Wahlström & Widstrands klassikerserie.

Steve Jobs, Apples grundare, har också hållit ett fantastiskt tal på en examensdag på Stanford. Även det är mycket sevärt.

Boken är baserad på den krönika som judarna själva förde över livet i gettot i Lodz, och som de lyckades gömma och bevara till eftervärlden. Dessutom har författaren gjort ett mäktigt forskningsarbete kring förhållandena, och intervjuat överlevande. Utifrån allt detta faktamaterial har han lyckats väva samman en roman som väcker dessa döda till liv, och ger dem kropp och själ, drömmar och personligheter. Han ger dem på någon nivå upprättelse för lidandet.

Det är inte en bok som är PK, på det viset att den otvetydigt skulle peka ut judarna som oskyldiga offer. Istället kretsar själva kärnan i boken kring frågan om hur mycket skuld de själva (eller åtminstone ledarna) hade i sin förintelse, när de medverkade till att organisera deportationerna, när de producerade varor till den tyska krigsmakten, där de ledande personerna i gettot går på fest med nazistledarna. Framför allt handlar boken om Mordechai Chaim Rumkowski, som i princip var envåldshärskare i gettot (dock på nåder av tyskarna, givetvis). Han organiserade gettot som en stor produktionsanläggning, där underbetalda och undernärda arbetare producerade varor till tyskarna. Det gavs ut gettofrimärken och gettopengar med hans bild på. Han slog ner hungerstrejker. Han våldförde sig på barnen (även om bokens incestuösa och pedofila relation mellan honom och adoptivsonen inte är belagt i fakta, så har andra vittnat om övergreppen skriver författaren i en kommentar). Och han gick med på tyskarnas krav att deportera alla barn under tio år, alla gamla och alla sjuka till en säker död. Hans “kollega” i Warszawagettot begick självmord när han ställdes inför samma krav från nazisterna. Men inte Rumkowski. I slutändan likviderades hela gettot, med dess 250 000 invånare. Inklusive Rumkowski.

Jag är sedan tidigare relativt insatt i förintelsen, gettona och nazismen. Men Sem-Sandberg lyckas levandegöra gettot på ett helt nytt sätt, och visar på hur välorganiserat allt ändå var. Gettot var relativt effektivt som produktionsenhet och väldigt medgörligt för tyskarna. Ledarskapet och invånarna protesterade inte i någon större utsträckning mot vad de utsattes för. Det fördes register över allt och alla, och en enorm egen byråkrati växte fram. Rumkowski menade till och med att gettot var framtiden för judarna inom tredje riket, och skulle växa och blomstra. Han inbillade sig att hans adoptivson skulle ta över efter honom.

Det finns enormt mycket att säga om den här boken, så många livsöden, tragedier, lidanden, förhoppningar… Men det är inte möjligt att ge den rättvisa – Läs den istället!

Om du vill kan du köpa den direkt här, inbunden. 215 kr inklusive porto. Du får den hem i brevlådan. Klicka på bannern här under, eller här!

Läs även recension på SvD, DN

Freedom Forever

On July 4, 2012 at 4.21 p.m. Winston was eating a very good pizza when suddenly the world changed. His new neighbors were all down in Battery Park for the free concert, so he took the opportunity to listen to his old Metallica albums on a volume set to kill. His favorite was the Ride the Lightning LP, which he was enjoying at this moment. At the same time he had the TV on, watching re-runs of the Simpsons. As a true computer geek, he prided himself with the capability of such multitasking. Suddenly the program was interrupted by a strained news woman without the regular make-up, which was a good indicator that something big had happened. At first Winston was quite annoyed that Simpsons was interrupted, but after half a minute or so he began to realize what had happened. For the first time in his life, Winston turned off the stereo to listen to the news – this was not usually his chain of priorities. At 4.08 p.m. Hollywood and big parts of western Los Angeles had ceased to exist. The Big Nuke, later also known as Biggie, had just eradicated millions of American lives and changed the world forever.

Two extreme measures were taken in the United States as a direct response to this terrorist act. Firstly George W. Bush was taken out of retirement and appointed “President for the Era” (that is without time limit) to eradicate the threat of Islamic extremists. Secondly President Bush formed an Executive Committee, inspired by the group leading the nation during the Cuban missile crisis, and transferred all state powers to this small group of people. Thus the congress was “temporarily” dissolved. Even the Supreme Court accepted this after a quick amendment to the constitution, since the founding fathers could not ever foresee nuclear equipped Islamic terrorists. As this was announced there was some demonstrations and domestic insurgency, but most Americans saw it as a valid response to the extreme threat to homeland security.

The supporters of the abruptly retired president Bowman was of course upset, but when threatened to be sent to the newly reopened concentration camp at Guantanamo as enemies of the state and supporters of terrorism, most of them became silent. Bowman himself was forced to make a public statement where he declared that under these extreme circumstances he stepped down and transferred all executive powers to Bush who, Bowman said, “had more experience in handling terrorist acts on American soil” and that “at this moment we need a war president”. Under the slogan of “freedom forever” Bush began his transformation of the world.

It is a strange thing; a dictatorship said to be based on the idea of defending freedom and democracy. In retrospect, it was truly odd that no one saw what was happening before it was too late.

Chapter one, may 2014.

Where we get to know Winston, the obese newbie potato-farmer, and Philip Allison, the patriot.

May 4, 2014. Winston sat in his Manhattan apartment at the corner of Greenwich and Charles. Right across the street he could see the open space where the flea market used to be in early May. Now the place looked like a junkyard, filled with garbage, cars and other useless things. Some of the cars was actually not older than two years, but still totally worthless now that there was no gas anywhere on Manhattan. Sometimes Winston used to go over there and sit in the Porsche dumped there, and fantasize of the better times now gone. He always wondered who it used to belong to, and what that person did now. The image created in Winston’s mind was of a successful young businessman, living in a spacious flat in the area, maybe working in the financial district around Wallstreet. The car had an aura of past successes, power, youth and … freedom. There was not much left of the car now, the red paint had been scratched, the windows smashed in and the seats and wheels removed. The engine seemed to be more or less untouched – no one had any use for it. But still, this car represented the good old days to Winston. He had also seen others in the car, some just sitting there and staring in front of them, others crying or laughing. But nowadays it was quite unusual to see people at all in this neighborhood, especially anyone not living here. The only place in the vicinity that was visited by anyone other than the plunderers was the memorial down the street. It was a steel fence covered with glazed tiles, originally dedicated to the victims of 9/11, but now it was used as a place for non-specific grief and remembrance. A lot of the tiles were broken by now, and the fence was rusting. A lot of junk was piled up there, just like everywhere. But all the junk in the world could not disturb the peace of the memorial. It was magic.

Just like most folks, Winston didn’t want to live here either; but he could not afford to pay the bribes needed to get a permit to move. He quite often contemplated on the irony that he had moved in from north Bronx just a few weeks before the Big Nuke. How he had struggled to get this apartment in the (at the time very trendy) West Village! How much overtime he worked to save the money needed for the down payment! Oh, misery! Half a year after he bought it, it was more or less worthless. No one wanted to live in the city centre after the Big Nuke. It seemed very obvious to all that New York was a very attractive target for nuclear armed terrorists. First they blew up LA and Hollywood in the Big Nuke, obviously to cripple American cultural dissemination. Everyone expected New York to be the second target, to disable the western economy. Bearing in mind the economic panic after 9/11, one could expect a never before seen economic disaster if Manhattan were eradicated. The big depression of 1929 would be a breeze in comparison, and therefore it was considered to be just a matter of time before the attack would come. Thus, no one wanted to live there, despite President Brown’s initial attempts to get people to stay. Only half a year later when Bush/ExCom decided that a permit was needed to move, and disobedience were severely punished, the outpouring was somewhat halted. Billboards were posted all over with the message that Manhattan had to be populated, or the terrorists would have won. For the sake of Freedom, we all had to give up some of our rights, “temporarily of course”. As always from this time forth, these messages were accompanied by the “Freedom Forever” logotype. But this ban on movement was already too late; over 85% of the population had fled from the city core. The people still trapped in Manhattan soon renamed their island Dis, and the surrounding rivers were known as East Styx and West Styx respectively. This was naturally banned by the authorities as subversive activity, but still frequently used.

Winston was one of those still left behind in Dis. He had nowhere to go, and did definitely lack the financial means necessary after he spent his life savings on the apartment. Sure, it was a quite nice apartment, but Winston was sick of it. Since there were no jobs to be found in this part of the country if you weren’t interested in a military career (which he wasn’t, and even if he would be, he was not quite fit for service), he spent most of his days just sitting in or near his apartment, trying to find someone to blame for his misery. The rest of the time was spent looting abandoned apartments or taking care of Eden, as he called his collection of plants in buckets, tubs and bowls on the roof. He had quite a collection, eight buckets and two old bathtubs with potato plants, and three smaller bowls which he planted herbs and spices in. It might not have looked much, and it would not keep him fed for more than a couple of weeks, but to Winston it was not only a source but just as much a secret rebellion. He had worked almost a full month to find enough stuff to trade for the seed potatoes and herb seeds from the local gang, and then he had to carry topsoil from a park nearby for two full nights to be able to create his Eden. So far no one had discovered his garden, except his closest neighbor Rose who he had to bribe with a promise of some potatoes. She was a good old woman, but starving. Winston liked her, and tried to help her sometimes. She reminded him of his grandmother.

It was actually not that society as a whole had broken down. The rest of the country outside Dis was more or less functional, except for the area around LA obviously. The main difference now was that people were terrified, and that basically all productive capabilities of the nation were transformed into one gigantic war machine. Not even during the Second World War had the whole American society been so focused on war – it was virtually impossible to find a job that was not a part of the war effort, or “the struggle for freedom” as it was officially named. But in Dis society had collapsed. And God knows that the island, except for the parks, was not fit for producing food. Sure, the government did provide food and other necessities to the population of Dis at a few places throughout the area, but they required registration and the signing of a loyalty agreement, the patriot agreement, to provide the minimum amount of food. If you wanted to get more food than was required for mere survival you could sign an additional agreement to become a “Freedom Fighter” – that was a euphemism for becoming the neighborhood spy. As such you agreed to report any suspicious behavior to the officials – including behaviors as for example calling Manhattan “Dis”, growing your own food instead of eating the food provided by the government, saying anything remotely negative about the president (or any other official for that matter), not going to church, openly doubting the truthfulness of the Fox News reports or any other of a long list of unpatriotic activities. In this perspective Winston enjoyed eating his home-grown potato and looted snack bars; and staying out of Philip Allison’s way – the most notorious Freedom Fighter in the area. In full compliance with Murphy’s Law, Allison lived on the same block as Winston.

Winston had never been a fan of self-proclaimed do-gooders, or “anal idiots” as he preferred to call them ever since he read that article about Sigmund Freud and his theories. Well, sometimes he varied himself by calling them “fascistic idiots”. He himself favored a more laidback lifestyle, not bothering anyone and expecting the same treatment in return. In the time prior to the Biggie, Winston was a webmaster for a local organization of pizza restaurants. The salary was not that fantastic, but he didn’t have to pay rent for his room above one of the restaurants, he could eat all the pizza he wanted for free and he could decide when and where he wanted to work. Most of the time that meant late nights in front of the computer and a stack of pizzas next to him. As he dreamt of getting an apartment in the Village, he successfully convinced the pizza-conglomerate that they needed a bunch of very advanced and stylish functions on their website, and that this meant that Winston unfortunately had to work a lot of overtime. The investment did actually pay off for the restaurants, and they were happy to pay Winston for the maintenance and development of the site. So, finally, after almost three years of hard work he could get the long desired apartment in the Village. Normally Winston despised hard work and anything else remotely strenuous, and after he acquired his flat he planned on never ever working so hard again. Ever. The years of labor would reward him with a super-laid-back life in the Village. That was the plan. And so it was for about two glorious months before the terrorists gave themselves the right to intervene in Winston’s life in this most unpleasant and absolutely not laid-back way by blowing up Los Angeles.

This may day was much like the other days. Since there was no reason to get up early Winston had slept until around 1 p.m. when he suddenly woke up screaming in his claustrophobic bedroom. As so many times before he woke up just when Allison pulled the trigger of his big-ass gun. Standing at the edge of the roof after running for his life, Winston was trapped and gunned down by that fascistic idiot. This was a frequent nightmare, probably based on the fear of Allison and all that he stood for. Winston suspected that Allison might have killed one of the missing neighbors, who were openly criticizing the president. But there was of course no evidence to support these suspicions and Allison claimed that John had enlisted – even though everyone knew that J would never do that. Winston looked at the poster on the wall opposite of his bed. It was very torn and a bit faded, but he really liked it. Metallica …and justice for all. He had found it in an apartment he looted on a cold day in January. First it caught his eye just because it was a Metallica poster, but since then it had also taken on another meaning. The poster was from another era, another world, where the words printed on it actually meant something. Justice for all. Not that the world was all that fair back then either, but compared to this pale new world it was a marvel of justice.

Breakfast, or more correctly lunch, this day consisted of two candy bars Winston found last week and a mouthful of Coke. Even the few remaining health-freaks in the area thanked God for the preservatives added in all the snacks and candy making them edible even after two years. After this nourishing meal Winston stepped out the kitchen window and went up the fire escape to Eden, where he counted his potato-plants and herbs and watered them. Plants like these were very valuable these days, and if any of the plunderers, gangs or Freedom Fighters would find them they would be gone.

The plunderers usually worked alone or in pairs, looking for life’s necessities such as food, water and other usable things. These people were usually good and honest, but forced to steal from others sometimes to satisfy their hunger. Winston was one of these, living mainly of what he could find in all the abandoned houses. These “plunds”, as they were commonly called, tried to stay away from the government and its minions – and above all they tried to stay away from military service. The gangs were a bit different. They roamed the streets, terrorizing people and stealing much more than they needed for themselves. They were selling their findings very expensive to poor desperate people, especially women with children who couldn’t go scavenging themselves. From time to time the military hunted the gangs, but mostly they could rule the streets as sovereigns. Finally the Freedom Fighters, who also looked for plants and other useful things, but mostly to destroy them. As they were paid for everyone enlisting in their area, these guys (they were almost always men) had a huge interest in removing any means of surviving independently. The official reason was of course that home-grown food could be unhealthy, and thus illegal. The Freedom Fighters themselves were well fed by the authorities.

To Winston’s relief all the plants were still there.

***

Philip Allison was a man of firm principles, faith and patriotism. Ever since he turned his back on his earlier liberal views, he felt an obligation to serve his country just as his father, grandfather and great grandfather had done before him.

Up until the nuclear attack on his nation he had lived in Clanton, Alabama, working as a postman. When President Bush asked the cowards in New York to stay and populate the city Allison felt that this was a chance to step up to the task. He decided to be a good patriotic role model and move to Manhattan.

Efter entrén kommer man in i denna jättesal, där de byggt upp ett halvt grekiskt tempel från Athen. Väldigt mäktigt!

Därefter kommer man in i nästa sal (om man går till vänster), där man möts av den här fasaden. Det är entrén till en romersk marknad. Dessa entréer var statussymboler, som ofta ledde in till lägre marknadsbyggnader. Bakom denna fasad kom man ursprungligen in till en byggnad som var ungefär hälften så hög som fasaden. Denna sal och fasad skadades under kriget, bland annat bombades taket sönder. Den har dock restaurerats minutiöst.

Sedan kommer det som för mig är huvudattraktionen – Nebukadnessar II:s tronsal, eller i alla fall väggarna från den. Fortfarande imponerande efter 2600 år. Tänk då vilket intryck den måste gjort på dåtidens människor! Det var denne kung som erövrade Jerusalem och förde bort en stor del av det judiska folket till den babyloniska fångenskapen, något som skildras utförligt i Gamla Testamentet och som har kommit att sätta mycket djupa spår i judendomen. Han byggde även Babylons hängande trädgårdar, som var ett av världens sju underverk. Väldigt, väldigt spännande att se hans tronsal!

I museet finns en stor samling lertavlor med kilskrift, som är ett av de allra tidigaste väl utvecklade skriftspråken. Här finns långa listor med inventarier, lagerhållning, brev, diplomatisk korrespondens och mycket annat. Sedan vi lyckades tyda skriften under 1800-talet har den varit avgörande för vår förståelse för historien.

Bland annat nedtecknades världens äldsta litterära verk, Gilgamesheposet (fortfarande läsvärt och insiktsfullt om åldrande och död!), med hjälp av kilskrift.