Niklas Carlsson – Centerpartist och FN-aktivist

Under ett antal år under 00-talet byggdes 8 mil ny motorväg i norduppland, rakt igenom ett av Sveriges forminnestätaste områden. Bygget föregicks därför av den största arkeologiska undersökningen i Sverige någonsin, med mycket spännnade resultat. Hundratals hus, byar, gravar och andra kulturrester hittades. Ända från den tid då marken steg ur havet (landhöjningen) har människan varit på plats för att ta landet i besittning. Maja Hagerman skildrar resultaten av undersökningarna på ett nytt och mycket intressant sätt, där hon försöker teckna en helhetsbild av utvecklingen från stenålder fram till vikingatidens början. Hon lyckas förvånansvärt väl med detta, och dessutom skriver hon lättillgängligt och intressant. En mycket läsvärd bok för den som är intresserad av våra rötter och samhällets framväxt, och kanske extra intressant därför att den bygger på färska arkeologiska undersökningar om tiden innan vikingatiden (som ju redan är mycket omskriven).

Det finns så mycket läsvärt och minnesvärt i boken att det är svårt att välja ut några särskilda delar. Hagerman lyckas mycket pedagogiskt visa hur rik vår forntid varit, hur oväntat civiliserat och organiserat sten- och bronsålderns människor verkar ha levat. Hon berättar också om tekniska framsteg som kommit tidigare än vi trott, till exempel spår av järnframställning från ca år 900-800 f.v.t., vilket är några hundra år tidigare än vad vi trott. Samma sak med framställningen av tjära, där man hittat rester så gamla som från 1200 f.v.t.

Genom analyser av fynd från gravar och byar har även den religiösa utvecklingen kunnat spåras, från tidiga fruktbarhetsriter där nötkreatur haft en central plats till folkvandringstidens stora omvälvning då man ganska plötsligt börjat dyrka motsatsen – dödens och dödandets djur i form av vargar, björnar, örnar. Dessa djur som måste varit avskydda av de tidiga bönderna. En krigarkult växer fram, och ett tydligt hierarkiskt samhälle. Kvinnliga gudar ersätts av manliga, kor ersätts av vargar, fruktbarhet av våldsdyrkan. Samtidigt kan arkeologerna se att tusenåriga byar och gravplatser plötsligt slutar användas och försvinner och flyttas, samtidigt som nya gravriter tillkommer. Mycket märkligt, och mycket plötsligt.

Maja Hagerman har en intressant teori, som också har visst stöd i fynden. Under tusentals år har nordborna haft vidsträckta kontaktnät ut i Europa, med regelbundna besök och resor ner mot Svarta Havet (något som alltså inte inleddes med vikingatiden!). Mynt, smycken och vapenfynd visar detta tydligt, liksom kulturella influenser. De gotiska folken, som till slut störtade Västrom i fördärvet, angav sin härstamning till området norröver runt Östersjön. De kan ha kommit från Skandinavien, eller från Östersjöns södra strand. Hur som helst ansåg de sig själva komma härifrån, och höll den berättelsen levande under generationer, sekel. När folkvandringstidens omstörtande tid kom verkar det som en del av dessa krigiska skaror helt sonika bestämde sig för att “återvända hem” till norden. På 500-talet sker så den stora omvälvningen i riter och i hela samhället som jag nämnde i stycket ovanför, där krigiska ideal tar över och där vapen och våld dyrkas. Nu verkar även kulten kring guden Oden ha slagit igenom på allvar, och äldre guddomar trängs åt sidan. De stora gravhögarna i Gamla Uppsala byggs, som för att markera nya härskares rätt till landet och kulturen. I asatrons egna berättelser talas det ju också om att Oden kom med sina krigare från området norr om Svarta Havet. Kanske var det några krigiska goter som “återvände” med nya ideal och nya gudar? I så fall var ju vikingatidens asatro en förhållandevis ny företeelse, som trängt undan en mycket äldre och fredligare fruktbarhetstro med rötter i stenålderns eller bronsålderns bondebefolkning. Dessutom menar Hagerman att de institutionaliserade riterna och den mer organiserade utövningen av asatron var ett svar på krisendomens tydliga organisering – att det tidigare varit en lösare och folkligare tro som dominerat, där man tillbett solen, utfört fruktbarhetsriter och vördat förfäderna utan någon tydlig centralisering eller samlad trosberättelse. Spännande tankar!

Något annat som jag finner intressant är hur påverkade vi fortfarande är av de stigar och indelningar av landskapet som gjordes av de första bönderna för över 3000 år sedan. Fortfarande följer många av våra bilvägar de stigar och vägar som de stakade ut i landskapet – vägar som fortfarande följer de kustlinjer som fanns för tusentals år sedan (men som numera är långt från vattnet). Ett annat intressant exempel är en liten småväg som utan förklaring haft ett U mitt ute på fälten. Vid utgrävningarna visade det sig att det just där legat en stor gård för 2000 år sedan. Trots att gården försvann på 200-talet har folk fortsatt att följa den upptrampade vägen runt gården ända in i våra dagar.

Det enda negativa med boken är att Hagerman ibland kan bli lite väl spekulativ och fantisera utifrån fragmentariska fynd (vilket hon dock i dessa fall själv tydligt framhåller). Hon är också mycket förtjust i att lyfta fram kvinnlig historia och kvinnliga gudomar. Det är bra eftersom historien ständigt filtrerats genom manliga glasögon, men även här drar hon ibland lite för långtgående slutsatser från fragmentariska fynd. Men båda dessa invändningar är småsaker, som inte förstör intrycket av en mycket intressant bok som det tagit författaren flera år att skriva.

Eftersom jag själv har växt upp i den norra delen av utgrävningsområdet är det givetvis extra intressant att läsa boken, men jag tror att vem som helst som är intresserad av vår tidiga historia finner den ytterst intressant.

Boken finns bland annat på Adlibris.