Hermann Hesse är en av de mest lästa och översatta tyska författarna under 1900-talet, och har skrivit flera kända böcker, bland annat Siddhartha och Stäppvargen. Det är två böcker jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Nu lånade jag Siddhartha av farsan, och läste den då äntligen. Det är en mycket kort bok, endast 120 sidor, men med mycket stort innehåll. Huvudpersonen Siddhartha är samtida med Buddha i Indien, och liksom så många andra vid den tiden var han en sökare. Boken, och Siddharthas liv, är tydligt uppdelad i olika sektioner, där Siddhartha provar olika vägar till visdom och insikt. Genomgående är att han tar avstånd från alla läror, och istället tror att sanningen endast kan hittas genom den egna erfarenheten. Han träffar till och med Siddhartha Gotama (Buddha), och blir djupt berörd av hans helighet och det faktum att han uppnått den slutliga upplysningen. Däremot sällar han sig inte till Gotamas lärjungar, eftersom han inte tror att ens buddha kan förmedla sin erfarenhet och visdom genom ord – den kan bara upplevas. Siddhartha fortsätter därför på egen hand sitt sökande efter upplysningen. Han vill uppnå och uppleva det Buddha uppnått och upplevt – men inte genom att lyssna till Buddhas lära. Buddha hade ju själv ingen läromästare som visade vägen till upplysningen, han fann den på egen hand. Siddhartha tror att det är enda sättet. Han lever som asket och plågar sig själv, han lever ut köttsliga och monetära lustar, han är nära att begå självmord, han hittar en själafrände i en färjekarl vid en flod – och lär sig lyssna till floden. Efter ett långt liv når han upplysning genom att se enheten i alla ting och alla liv, som tillsammans bildar en flod av livet självt. Livsflodens kakafoni av röster flätas samman, och det gemensamma ljudet är det heliga “Om”-ljudet. Han når harmoni och blir Gotamas jämlike i livets slut.

En mycket läsvärd liten bok, som stimulerar tanken. Särskilt om man är intresserad av buddhism.

Hans kritik mot Aristoteles är skarp. Han menar att Aristoteles kraftigt bidragit till den västerländska uppdelningen av världen i subjekt och objekt, alltså att vi skiljer på vi och dem, jaget och detet, oss själva och omgivningen. Det har, enligt Pirsig, fjärmat oss från att se verkligehetens holistiska verklighet, de stora sammanhangen. Vetenskapen är atomär, och delar upp allt i dess minsta beståndsdelar för att undersökas. Det alienerar oss från helheten. Pirsig menar att den stora striden mellan antikens tänkare handlade om hur vi ska se på verkligheten och sanningen – dualistiskt eller holistiskt? Dualismen segrade, och har därefter format vårt sätt att se på världen. Du och jag och alla andra i västvärlden (och snart resten av världen också) ser på världen genom glasögon som skapades av Aristoteles – glasögon som ibland kan hindra oss från att se sanningen. Glasögon som gör världen svart eller vit, ja eller nej, rätt eller fel, jaget och detet, subjekt och objekt. Det är onekligen en ganska skrämmande bild som målas upp, där vi i nästan tvåtusenfemhundra år alienerat oss från den helhet vi ingår i, separerat oss mentalt och kulturellt från resten av universum.

Zen kommer in i han förespråkande av att uppgå helt i det man gör, för att på så sätt utplåna illusionen om separationen mellan oss själva och omgivningen. Det är enda sättet att nå lycka, och dessutom enligt författaren det bästa sättet att förbättra världen. Börja hos dig själv och arbeta dig utåt, så att säga.

Nu har jag tänkt att ge mig i kast med Arrianos biografi av Alexander den Store, skriven i mitten av 100-talet e.kr. och utgiven Wahlström & Widstrands klassikerserie.

Jag sitter på Linköpings flygplats och väntar på att resa till Amsterdam. Min reselitteratur är ett tummat exemplar av Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig. Just den här boken köpte farsan 1982, när han var lika gammal som jag är nu. Hans understrykningar och kommentarer finns kvar i marginalerna. En direktkontakt med den han var då, 31 år gammal. Nu är du snart 60, och har en son som läser din bok. Kretslopp?

Kyrkogårdspromenader kräver ett eget, långsamt tempo. Det är inte en hurtig motionspromenad för att stärka kroppen. Det är en långsam vandring, med täta stopp för begrundan – vilka var alla dessa människor? Vem var kvinnan som ligger begravd här? Varför avled den här mannen i förtid? Vad var hemligheten till det här parets långa liv tillsammans? Hann de göra det de ville i sina liv? Var de lyckliga? Och alla dessa med ståtliga titlar, som var viktiga i samhället i sin samtid – hur skulle de se på att allt rullade på trots deras bortgång?

Det är meditativa promenader i sällskap med människor som inte längre finns. På så vis påminner det om min kärlek till min stora boksamling – det är röster från en svunnen tid, direktkommunikation med dem som levde innan mig. Kanske kan jag bli lite klokare av att läsa deras funderingar i böckerna, eller begrunda deras förgänglighet på kyrkogården.

Det känns också speciellt att studera träden på en kyrkogård. Dessa levande, fridsamma jättar som drar sin näring ur den jord vi begraver våra bortgångna i. Rent fysiskt är det givetvis så att de begravda i viss mån tas upp av träden, och lever vidare. En vacker tanke, när man hör vinden viska i trädkronorna.

Igår promenerade jag på norra kyrkogården i Kalmar, som är berömd för sina många och stora rhododendronbuskar. Jag fastnade en stund vid en gravsten över en kvinna som gått bort för tidigt, drygt 60 år gammal. Där var hennes namn, hennes datum och ordet “varför?”. De efterlevandes smärta, huggen i sten. Där funderade jag över hur snabbt allt kan förändras, hur bräcklig tillvaron är trots att vi lever i ett så tryggt samhälle. Tankarna gick också till den 78-åriga dam som slogs ihjäl av en yngling i Landskrona för några dagar sedan, och hennes överlevande make. Så snabbt, så oväntat, så onödigt livet kan förändras eller ta slut.

Bilden är från södra kyrkogården i Kalmar, invid Kalmar slott. Tyvärr ska träden huggas ner, har jag hört.

Jag har skrivit kort om detta tidigare, och lagt upp någon mer bild.

Nåväl, som en konsekvens av detta hörde jag för några år sedan att Dalai lama eventuellt kan komma att själv peka ut nästa Dalai lama, den femtonde. Det här har jag funderat på en hel del, eftersom jag uppfattat det som en politiskt praktisk lösning från Dalai Lamas sida, men som borde stå i strid med allt vad buddistisk reinkarnation står för. Om nästa Dalai lama är en reinkarnation av den nuvarande Dalai lama, är det ju omöjligt att peka ut honom innan den nuvarande är död. Så har jag resonerat, och börjat tvivla på Dalai lama – misstänkt att han av praktiska skäl tänkte göra avkall på sin tro.

Nu läser jag en bok om Tibets historia, skriven utifrån Dalai lamas perspektiv – och kan till min oförställda glädje konstatera att jag missuppfattat reinkarnationen av Dalai lama. Till mitt försvar kan jag väl säga att författaren Thomas Laird bodde i Nepal i 20 år och har skrivit om buddismen tidigare, och hade missuppfattat det på precis samma sätt som jag ända tills Dalai lama själv förklarade för honom hur det ligger till.

I boken framkommer det att varje Dalai lama INTE nödvändigtvis är en reinkarnation av den tidigare. Det är alltså inte så att alla 14 Dalai lamor som funnits är reinkarnationer av samma person eller själ. Istället är det så att det finns olika personer som reinkarneras som Dalai lama – med det gemensamt att de har en särskild koppling till bodhisattvan Chenresi (som i sin tur var en “manifestation av Buddha”), som var avgörande för att forma det Tibetanska folket och deras tro. Kopplingen kan t.ex. vara att Dalai laman är en reinkarnation av en av Chenresis lärjungar. Nästa Dalai lama kan ha någon annan slags koppling, eller rent av vara en reinkarnation av Chenresi själv.

Det är ganska invecklat, och blir än mer invecklat när man inser att buddhismen inte tror på en själ på samma sätt som kristendomen, så reinkarnationer är inte riktigt lika “personliga” som om man tänker sig att en personlig själ återföds i olika kroppar. Det är inte något “jag”, eftersom det inte existerar något jag enligt buddhismen.

Nåväl – det var i alla fall befriande att se att Dalai lama inte är en hycklande pragmatiker som är beredd att kompromissa med det andliga för att säkra den världsliga ordningen. Synd bara att jag inte tror på reinkarnation

Som en slutkläm vill jag framhålla hur vidrigt kineserna beter sig som låser in ett sexårigt barn för att kväsa Tibets religion och folk. Däremot har den kinesiska staten utsett en egen Panchen lama som de försöker få acceptans för. Som av en ren händelse är han son till två medlemmar av kinas kommunistparti och uppmanar Tibets folk att hylla sitt nya välstånd som de fått tack vare den kinesiska staten…

Boken heter “historien om Tibet – samtal med Dalai lama”, av Thomas Laird. Finns på årets bokrea!

I början av boken beskriver han en nattlig seglats på Medelhavet, när han och hans studiekamrater ligger på däck och diskuterar stjärnbilderna, livet och filosofi. Det kunde lika gärna varit skrivet idag. Jag ser för mitt inre öga hur vännerna ligger där och diskuterar, skrattar och funderar. Snabbspolning 1900 år fram i tiden, och här sitter jag och förstår precis hur gott de hade det, hur bra de mådde i den stunden. Hur lika vi är, människorna då och människorna nu.

Han citerar olika filosofer också, och här är en favorit;

“Om du gör något gott genom hårt arbete, kommer det hårda arbetet snart vara över men det goda finns kvar. Om du gör något skamligt med nöje, kommer nöjet snart försvinna men skammen finnas kvar” (bok XVI, stycke 1 “moraliska grundsatser”)

Det är ett citat han tillskriver en filosof vid namn Musonios, och skriver “eftersom den är sann och har lyskraft och är kortfattad och avrundad har jag särdeles gärna lagt det på minnet”. Det är bara hålla med! (Något för t.ex. Göran “kapten klänning” Lindberg att fundera på).

1977 skickades rymdsonden Voyager 1 upp, och passerade genom vårt solsystem under de efterföljande åren. 1990 hade den fullgjort sitt uppdrag, och fortsatte sin resa ut i oändligheten. Som en sista gåva till mänskligheten skänkte den oss möjligheten att ta ett fotografi av jorden, så som den ser ut från sex miljarder kilometers avstånd. Ett grynigt foto, med ett blått dammkorn som dansar i en solstråle – jorden i all sin obetydlighet (ränderna är optiska fenomen i linsen, av solljuset).

Förtydligat:

Astronomen och författaren Carl Sagan höll 1996 ett mycket tänkvärt tal om detta fotografi.

“Look again at that dot. That’s here, that’s home, that’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we’ve ever known.”

På svenska:

Titta ännu en gång på den där pricken. Det är här, det är hemma, det är vi. På den har alla du älskar, alla du känner, alla du hört talas om, varje människa som någonsin funnits, levt sina liv. Summan av vår glädje och vårt lidande, tusentals tvärsäkra religioner, ideologier och ekonomiska doktriner, varje jägare och samlare, varje hjälte och vekling, varje skapare och förstörare av civilisationer, varje kung och bonde, varje ungt förälskat par, varje mor och far, varje hoppfullt barn, uppfinnare och upptäcktsresande, alla lärare av moral, alla korrupta politiker, varje “superstjärna”, varje stor ledare, alla helgon och syndare i mänsklighetens historia bodde där – på ett grand av damm som svävar i en solstråle.

Jorden är en mycket liten scen i en stor kosmisk arena. Tänk på de floder av blod spillts av alla generaler och kejsare, så att de, i ära och triumf, kunde bli de tillfälliga ledarna av bråkdelen av detta dammkorn. Tänk på de oändliga grymheter som av invånarna i ett hörn av denna prick orsakat de knappt urskiljbara invånarna i något annat hörn, hur återkommande deras missförstånd är, hur angelägna de är att döda varandra, hur innerliga i sitt hat.

Vår viktighet, vår inbillade självtillräcklighet, villfarelsen att vi har någon privilegierad ställning i universum, utmanas av denna punkts bleka ljus. Vår planet är en ensam prick i det stora omgivande kosmiska mörkret. I vår ensamhet, i allt detta vidsträckta, finns det ingen antydan om att hjälp kommer från annat håll för att rädda oss från oss själva.

Jorden är den enda världen vi vet härbärgerar liv. Det finns ingen annanstans, åtminstone inte inom en nära framtid, som vår art kan flytta. Besöka, ja. Bosätta sig, inte ännu. Oavsett om man gillar det eller inte, så är jorden den plats där vi måste hålla ställningarna.

Det har sagts att astronomi är en ödmjukande och karaktärsbyggande erfarenhet. Det finns kanske ingen bättre demonstration av vår dårskap än denna avlägsna bild av vår lilla värld. För mig understryker det vårt ansvar att hantera varandra med större vänlighet, och att bevara och vårda denna bleka blå prick, det enda hem vi någonsin känt.

Ett dammkorn som dansar i en solstråle. Här har Babylons kungar härskat, här har Caesar krigat, här har Buddha och Jesus predikat, här har uppskattningsvis drygt 100 miljarder människor levt. Här sitter vi, med våra kärnvapen och vår miljöförstöring, på vårt dammkorn. Ingen hjälp finns att få för att rädda oss från oss själva – vi har det yttersta ansvaret.

Se så liten jorden är bara man kommer utanför vårt solsystem – ett avstånd som är noll och intet i universum.

Det är en fascinerande tanke när man tar i någonting som känns väldigt fysiskt (en sten, ett kylskåp, en katt, tangentbordet) att de till överväldigande del består av tomhet, och det som inte är tomhet är vibrationer och energier. Detta alltså enligt vetenskapen.

Antag att en man har blivit skadad av en förgiftad pil, och att hans vänner tar honom till en läkare. Antag att mannen då skulle säga: ´Jag kommer inte att låta någon ta bort denna pil innan jag vet vem som sköt mig; om han är av krigarkasten eller av prästkasten eller av handels- och jordbrukarkasten eller av den låga kasten; jag vill veta hans namn; om han är lång, kort eller av medellängd; om han är svart, brun eller gyllenfärgad; från vilken by eller stad han kommer. Jag kommer inte att låta någon ta ut denna pil innan jag vet med vilken slags båge jag sköts; vilken typ av bågsträng som användes; vilken typ av pil; vilken slags fjäder som användes till pilen och vilket material pilspetsen var gjord av.´ Den mannen skulle dö utan att ha fått veta allt detta. På samma sätt är det om någon säger: ´Jag kommer inte att leva det heliga livet med den Välsignade förrän han besvarar frågorna om universum är evigt eller inte, o.s.v.´, kommer han att dö innan dessa frågor har blivit besvarade.” Därefter förklarade Buddha att det heliga livet inte var beroende av dessa synpunkter. Vilken uppfattning man än kunde ha i dessa frågor, så finns det födelse, ålderdom, bortvissnande, död, sorg, smärta, bedrövelse, nöd, ”vilkas botemedel jag förklarar i detta liv.”

Vad Buddha säger är alltså att han förklarar hur vi ska slippa lidande och uppnå lycka, och för att förstå detta behöver man inte veta om världen skapades av Big Bang eller en gud. Ett mycket pragmatiskt förhållningssätt, som är tilltalande. Buddhismen uppmanar även sina troende att själv ifrågasätta och kritiskt granska lärorna, att själv prova giltigheten i påståendena. Denna uppmaning genomsyrar läran, vilket man knappast kan säga om till exempel kristendom, islam eller judendom. Det passar mitt tankesätt, som gärna analyserar och ifrågasätter sådant som presenteras som sanningar. Jag tilltalas också av det faktum att Buddhismen inte har någon gud, den är i det närmaste agnostisk.

 Troligen har Buddhismen också den mest ödmjuke aposteln, i Dalai Lama. Han säger “du behöver inte följa Buddhas lära. Försök bara vara en god människa. Det räcker.”

Synd att jag inte tror på reinkarnation, det är ett oöverstigligt hinder som gör att jag (sannolikt) aldrig blir buddhist. Men det hindrar mig ju inte från att ta till mig mycket av den visdom som finns i läran (eller i andra religioner eller filosofier).