Om en bortglömd sorg

Det är snart 100 år sedan en hel generation europeiska unga män offrade sina liv i skyttegravarna, en ofattbart stor sorg för kontinenten och världen. Miljoner och åter miljoner stupade i ett vansinnigt krig, där de krigande var kontinentens fattiga pojkar. De hade mycket mer gemensamt med fiendesoldaterna än med sina herrar. Kriget var det definitiva steget in i 1900-talet, ett blodigt dop för ett blodigt sekel. Och blodet var de oskyldigas. Jag känner en stor sorg när jag tänker på dessa pojkar och män som offrades i krigsmaskineriet, av generaler bakom skrivbord. Hundratusentals pojkar kunde offras för några kilometer sönderbombad mark, som snart åter förlorades till fienden.

Att det var ett krig som fördes av generaler, utan egentligt hat mellan folken och soldaterna, märktes tydligt julen 1914. På mängder av platser längs fronten klev skitiga och frusna unga män upp ur skyttegravarna på båda sidor och träffade varandra i ingenmansland. Tyskar, britter och fransmän sjöng julsånger tillsammans, gav varandra choklad och tidningar, och spelade fotboll. Dagen därpå fortsatte de att döda varandra. De höga befälen var mycket upprörda, eftersom soldaterna kunde få för sig att fienden var precis som dom själva – hyggliga grabbar med familjer och drömmar.

Alla dessa unga män, deras uppoffring, deras död och lidande, deras drömmar och förhoppningar – allt försvinner i glömska. Deras öde blir något för speciellt intresserade och historiker, medan gemene man glömmer sorgen och uppoffringen av alla dessa miljoner. Det är mycket sorgligt.

Här är i alla fall en sång om julfreden 1914. Jag har lagt in hela texten nedanför.

Christmas in the Trenches by John McCutcheon

My name is Francis Tolliver, I come from Liverpool.
Two years ago the war was waiting for me after school.
To Belgium and to Flanders, to Germany to here
I fought for King and country I love dear.
‘Twas Christmas in the trenches, where the frost so bitter hung,
The frozen fields of France were still, no Christmas song was sung
Our families back in England were toasting us that day
Their brave and glorious lads so far away.

I was lying with my messmate on the cold and rocky ground
When across the lines of battle came a most peculiar sound
Says I, "Now listen up, me boys!" each soldier strained to hear
As one young German voice sang out so clear.
"He’s singing bloody well, you know!" my partner says to me
Soon, one by one, each German voice joined in harmony
The cannons rested silent, the gas clouds rolled no more
As Christmas brought us respite from the war
As soon as they were finished and a reverent pause was spent
"God Rest Ye Merry, Gentlemen" struck up some lads from Kent
The next they sang was "Stille Nacht." "Tis ‘Silent Night’," says I
And in two tongues one song filled up that sky
"There’s someone coming toward us!" the front line sentry cried
All sights were fixed on one long figure trudging from their side
His truce flag, like a Christmas star, shown on that plain so bright
As he, bravely, strode unarmed into the night
Soon one by one on either side walked into No Man’s Land
With neither gun nor bayonet we met there hand to hand
We shared some secret brandy and we wished each other well
And in a flare-lit football game we gave ‘em hell
We traded chocolates, cigarettes, and photographs from home
These sons and fathers far away from families of their own
Young Sanders played his squeezebox and they had a violin
This curious and unlikely band of men

Soon daylight stole upon us and France was France once more
With sad farewells we each prepared to settle back to war
But the question haunted every heart that lived that wonderous night
"Whose family have I fixed within my sights?"
‘Twas Christmas in the trenches where the frost, so bitter hung
The frozen fields of France were warmed as songs of peace were sung
For the walls they’d kept between us to exact the work of war
Had been crumbled and were gone forevermore

My name is Francis Tolliver, in Liverpool I dwell
Each Christmas come since World War I, I’ve learned its lessons well
That the ones who call the shots won’t be among the dead and lame
And on each end of the rifle we’re the same

En annan mycket vacker dikt om detta är “Den vackraste visan om kärleken” av Ture Nerman, skriven 1916;

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Mycket vacker, och mycket sorglig.