Som jag skrivit om tidigare är det intressant att buddhismen och vetenskapen inte motsäger varandra. Inte ofta i alla fall. Ett bra exempel är en urgammal tradition inom buddhismen som säger att den fysiska världen som vi uppfattar den är en illusion. Allt är sinne/medvetande. Vi inbillar oss att det finns ett distinkt “jag” som är skilt från omvärlden, när verkligheten är att vi är fullständigt oskiljbara från andra levande varelser och den värld vi lever i. Vår existensiella ensamhet (som jag skrivit om tidigare, klicka här) är sprungen ur denna illusion, och våra fruktlösa försök att bota ensamheten med t.ex. shopping (det har jag skrivit om här). Att vi inte är separerade från andra levande varelser har jag konstaterat tidigare, eftersom vi alla är komna från en enda livsgnista, ett enda ursprungligt liv som aldrig dött utan lever vidare i oss alla (klicka här). Men detta med att allt är sinne/medvetande drar det hela ett steg längre givetvis, eftersom det också förnekar att det finns en värld oberoende av medvetande. Det blir riktigt, riktigt intressant när man alltså kombinerar denna buddhistiska tanke med de vetenskapliga rönen inom fysiken, som kommer allt närmare ett konstaterande om att de minsta delarna av materien inte är “materia”, det är energi. Vibrerande strängar, vars vibration avgör vilken typ av materia den bygger upp. Materiens innersta faktor är alltså en vibration (och tomhet – en enormt överväldigande del av en atom är tomhet). Om materiens innersta väsen är energi, vibration, då är buddhismens tanke om att alltings innersta kärna är sinne/medvetande inte alls så långsökt längre.
Det är en fascinerande tanke när man tar i någonting som känns väldigt fysiskt (en sten, ett kylskåp, en katt, tangentbordet) att de till överväldigande del består av tomhet, och det som inte är tomhet är vibrationer och energier. Detta alltså enligt vetenskapen.
