Allt som kunde brinna blev aska.
Och stenarna glaserades
intill ett djup av fyra tum.
I vissa trakter gick det djupare:
en smältfot eller mera
av granitens yta kokade.
Men det slapp folk att se.
De hade virvlat före, runt och runt
som lyftad aska.

(Ur Aniara, sång 67)

I dag, 64 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima, läser vi Harry Martinsons Aniara än en gång. I bl a sång 67 skildrar han de fasor som drabbade invånarna i Xinombra (=Hiroshima). Detta är något som alla borde läsa, om och om igen. Det är oförsvarligt att låtsas som om de första och hittills enda atombombningarna i Hiroshima och Nagasaki aldrig har hänt. Vi måste ständigt bli påminda om detta vansinne som sedan 1945 fortsatt i form av produktion och testningar av nukleära vapen till enorma kostnader. Även om vi just nu inte upplever atomvapenhotet som akut finns det där ständigt: År 2009 har världen ca 27.000 kärnvapen varav 12.000 osäkrade som kan avfyras inom två minuter.