Jag läser ”Spartakus” av Howard Fast. Boken som sedermera blev filmatiserad av Stanley Kubrick med Kirk Douglas i rollen som Spartakus. Det är en förbannat bra bok.
Ikväll fastnade jag för en mening i boken. Jag läste den flera gånger, och när jag läst ytterligare ett par sidor satt meningen kvar i huvudet så jag fick bläddra tillbaka och läsa den igen. Den vägrade släppa taget om mig.
Det handlar om slaven och gladiatorn David, som var en av Spartakus närmaste män under kriget. Han är nu den siste levande upprorsmakaren, och har korsfästs av romarna. Hans sinne domineras av smärtorna, men han försöker tänka tillbaka på livet.
”Han uppehöll sig vid vad han helst ville rädda ur den meningslösa ruin som var hans liv, en namnlös slavs betydelselösa liv i tidens våldsamma ström.” (s. 211)
I en enda mening fångar Howard Fast så mycket – livets meningslöshet, den enskilde människans litenhet, tidens obarmhärtiga gång; men framförallt ger meningen mig en ingivelse att själv fundera kring de stunder som varit viktiga i mitt liv, de som jag vill bevara längst in i mitt väsen – de som gjort mitt liv värt att leva.
Kort, kärnfullt, hårt men vackert formulerat.
