Av nån anledning har jag inte haft nån lust att blogga på ett tag. Inte har jag skrivit i min dagbok heller. Vet inte varför. Det är inte så att det inte hänt något som är värt att skriva om, för det har det. Men jag antar att man kommer in i svackor ibland.
Nåväl, idag var jag å tränade i alla fall, det var skönt. Har inte kunnat träna på tre veckor, då jag varit bortrest och förkyld. Så det är gött att vara tillbaka i träningsrutinen igen.
Idag har det hänt två saker som är värda att kommentera. För det första har Boris Jeltsin avlidit, och för det andra har Lars Leijonborg meddelat att han kommer avgå som partiledare för folkpartiet i höst.
Jeltsin är en man jag alltid haft svårt att förhålla mig till. Å ena sidan var han mycket modig och pådrivande under Sovjets kollaps, och blev Rysslands första president efter det. Men under hans styre härjade rövarkapitalisterna fritt, och han lyckades aldrig få stopp på dem. Hans svåra alkoholproblem är också mycket graverande för hans eftermäle. För många kommer han alltid vara fyllbulten med kärnvapen. Men verkligheten var naturligtvis mycket mer komplex.
Lars Leijonborg gav idag efter för kraven på hans avgång, efter att även Stockholms partidistrikt meddelat att de inte kommer stödja honom till omval. Han tog det mycket hårt, tror jag, även om han lyckats hålla masken någorlunda utåt. Jag har alltid tyckt att han är en något för okarismatisk ledare, vilket dock inte är särskilt ovanligt när det gäller folkpartiet. Jan Björklund som troligen blir hans efterträdare är ju inte heller nån karismatisk person, direkt. Jag vet ännu inte om jag tycker det är bra eller dåligt att han tvingas bort, mycket hänger på hur det påverkar alliansen.
Nåväl, idag var jag å tränade i alla fall, det var skönt. Har inte kunnat träna på tre veckor, då jag varit bortrest och förkyld. Så det är gött att vara tillbaka i träningsrutinen igen.
Idag har det hänt två saker som är värda att kommentera. För det första har Boris Jeltsin avlidit, och för det andra har Lars Leijonborg meddelat att han kommer avgå som partiledare för folkpartiet i höst.
Jeltsin är en man jag alltid haft svårt att förhålla mig till. Å ena sidan var han mycket modig och pådrivande under Sovjets kollaps, och blev Rysslands första president efter det. Men under hans styre härjade rövarkapitalisterna fritt, och han lyckades aldrig få stopp på dem. Hans svåra alkoholproblem är också mycket graverande för hans eftermäle. För många kommer han alltid vara fyllbulten med kärnvapen. Men verkligheten var naturligtvis mycket mer komplex.
Lars Leijonborg gav idag efter för kraven på hans avgång, efter att även Stockholms partidistrikt meddelat att de inte kommer stödja honom till omval. Han tog det mycket hårt, tror jag, även om han lyckats hålla masken någorlunda utåt. Jag har alltid tyckt att han är en något för okarismatisk ledare, vilket dock inte är särskilt ovanligt när det gäller folkpartiet. Jan Björklund som troligen blir hans efterträdare är ju inte heller nån karismatisk person, direkt. Jag vet ännu inte om jag tycker det är bra eller dåligt att han tvingas bort, mycket hänger på hur det påverkar alliansen.
