Buddismen är en på många sätt sympatisk religion. Fridsam, upplyst. Jag har läst mycket om den (och andra religioner), och finner den tilltalande på nästan alla plan. Utom ett mycket avgörande. Jag älskar livet. Buddismen ser livet som en plåga, ett straff och något som man strävar efter att slippa. Målet är nirvana, icke-tillvaron. Jag älskar livet, trots dess smärtor och orättvisor. Livet som företeelse är fantastiskt och därför är buddismen förkastlig.
Nästan alla stora religioner har sitt ursprung i axialåldern, millenniet innan vår tideräkning. Sedan dess har vi lärt oss mycket om universum och livet. Till exempel att jorden och människan inte är alltings mittpunkt, utan snarare en avkrok – ett litet gruskorn i utkanten av en galax (som i sin tur är en av miljarder galaxer). Vi behöver en ny tro som accepterar detta faktum, men som ändå hyllar livet och respekterar naturen.
I de tre mosaiska religionerna är en av grundbultarna att människan är guds avbild och står över allt annat levande. Det är en destruktiv och synnerligen otrevlig inställning full av hybris, som legitimerar vårt destruktiva sätt att behandla djur och natur. Det är en föreställning som frikopplar oss från omgivningen på ett helt felaktigt sätt.
Nej du har missförstått Buddhismen.
Allt det där med lidande går ut på; är att inse det faktum att det finns lidande i livet och att man inte kan bli lycklig genom att strida emot vad det nu är som kan tänkas orsaka det.
-Acceptans- Också populärt bland psykologer numera som ett sätt att bli lycklig.
Buddhismens mål är lycka. Inte ett cyniskt liv där icke-tillvaro och tomhet och känslolöshet är målet. Tomhet och icke-tillvaro syftar till det överflöd av tankar dom vi dränker oss i varje dag som inte tjänar något syfte annat än att stressa upp oss (i många fall). Frihet från dessa tankar upplevs som en form av ”tomhet” men en fridfull och känslofylld sådan.