Det var en mycket intressant debatt mellan partiledarna igår. Två ganska tydliga alternativ visades upp, en enad allians mot vänsterns mindre enade alternativ. Det framkom ganska klart att det är de borgerliga som har en politik för arbete, medan den så kallade arbetarrörelsen mest ägnar sig åt att hålla kvar människor i bidragsberoendet. Vänsterkartellens fokus är välmenande men felriktat, när man framför allt siktar på att ge höga bidrag till dem som inte har arbete istället för att försöka ge dem en chans att komma tillbaka. Visserligen har de egentligen inte lyckats speciellt bra med att ge de sjuka och långtidsarbetslösa höga bidrag heller, men det är i alla fall där deras retorik ligger.
Jag störde mig väldigt mycket på Lars Ohlys (och i mindre utsträckning Göran Perssons) kraftiga utnyttjande av den klassiska härskartekniken att skratta åt sin motståndare – och i Ohlys fall hånle. Han hade ett påklistrat hånleende i ansiktet en stor del av debatten. Den här typen av försök att trycka ner sin moståndare hör inte hemma i en modern debatt, och lär knappast haft avsedd verkan heller. Alliansens partiledare är allt för professionella för att falla för dylika knep – och större delen av tv-tittarna genomskådade förhoppningsvis Ohlys fula försök att kompensera sin undermåliga argumentation med härskartekniker. Ohly var för övrigt den ende av partiledarna som inte klarade av uppgiften att säga något snällt om en av motståndarna, utan smet undan med att säga något om Lars Leijonborgs son. Återigen visar kommunisten Ohly att han inte platsar bland partiledarna i Sverige.
