Open/Close Menu
Vardagsbetraktelser, världspolitik och andra väsentligheter.
Idag presenterades den nya regeringen, och regeringsdeklarationen lästes upp. Deklarationen bygger i stora delar på alliansmanifestet, och var därför alldeles utmärkt. Särskilt glad blev jag åt utfästelserna om jobbpolitiken och miljöpolitiken.
 
När det gäller ministerposter blev jag positivt överraskad över att Maudan blev vice statsminister. Hennes post som näringsminister var väntad, men mycket bra. Vidare glädjer det mig att Eskil Erlandsson blev jordbruksminister, honom har ju jag jobbat nära under valrörelsen. För övrigt ser ministären bra ut, med en vettig fördelning mellan partierna och könen. Största överraskningen var naturligtvis Bildt som utrikesminister. Det är ett bra val, egentligen den enda motsvarigheten till Jan Eliasson på den borgerliga sidan. Nu får vi hoppas att det inte uppstår några friktioner mellan honom och statsministern, med tanke på att Bildt tidigare varit statsminister och dessutom varit lite på kant med Reinfeldt. Men det ska nog gå bra, jag förutsätter att de har rett upp alla sådana frågor redan.
 
Nu ser jag fram emot att följa regeringens arbete. Nu närmast väntar budgeten om 10 dagar.
 
Idag fyller jag förresten 27.

Till nya och gamla riksdagsledamöter,Det brinner i knutarna!På måndag, 9/10, kommer FN:s säkerhetsråd antagligen att genomföra den slutgiltiga omröstningen om vem som ska bli Kofi Annans efterträdare på posten som generalsekreterare (GS) i världsorganisationen. Allt pekar på att sydkoreanen Ban Ki-Moon vinner denna omröstning. Han är kompetent, men det är dags att ha en kvinna på posten – världen måste visa att den tar jämställdheten på allvar! Jag har själv varit engagerad i denna fråga en längre tid, bland annat har jag genom att motionera till FN-förbundets kongress fått förbundet att ta tydlig ställning för en kvinnlig GS. I fredags skrev jag en längre debattartikel som jag skickat in till Barometern, Kalmar läns största tidning. På nationell nivå går förbundet ut med debattartiklar här i veckan. Men några debattartiklar i Sverige lär inte påverka valet.Jag vet inte än vem som kommer bli vår nye utrikesminister, men det är synnerligen viktigt att denne agerar snabbt. På fredag lär vi få veta vem det blir, och på måndag är det alltså dags för säkerhetsrådet att rösta om nästa GS. Med andra ord är det av yttersta vikt att vår nya utrikesminister som första uppgift redan i helgen går ut internationellt med en mycket tydlig markering om att Sverige vill se en kvinna på posten. Det kan nog även vara positivt för den nye ministern att markera sin och Sveriges närvaro internationellt på det viset. Vi har ju i vårt alliansmaniftest skrivit att ”FN behöver förbättras och förstärkas och Sverige ska aktivt bidra i denna process. Den svenska rösten ska höras tydligare i FN-samarbetet”. Här har vi en bra chans att vandra den vägen. Kanske kan Sverige få andra länder att stämma in i kravet. Kanske är det inte försent att påverka, även om chanserna är små.Ni kanske inte heller ännu vet vem som blir utrikesminister. Men när ni vet – agera! Ta kontakt med vederbörande så snart som möjligt om denna fråga. Ta kontakt med partiledarna redan nu! Detta är viktigt, viktigt, viktigt! På måndag är det med största sannolikhet försent.

Med vänliga hälsningarNiklas CarlssonDistriktsordförande Kalmar läns FN-distrikt
Styrelseledamot Svenska FN-förbundet
——————————
post@niklascarlsson.se

Grattis till min gammelmormor Hilda, som fyllde 101 igår!
 
Grattis till min far, som kom fyra i skytte-SM för poliser i helgen!

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men det ska det bli ändring på. Tidigare har jag motiverat mitt medlemskap med att jag anser att kyrkan har ett kulturhistoriskt värde som är värt att stödja, men kyrkan är rika som troll så de behöver knappast mitt stöd för den saken.

Kyrkan är en hierarkisk institution, uppbyggd på föråldrade myter och föreställningar (liksom alla andra religioner). Dessutom är jag fullkomligt övertygad om att Jesus inte skulle vara särskilt förtjust i kyrkan och dess dogmer. Kristendomen är baserad mer på kyrkofäderna och kyrkomötet i Nicaea än på vad Jesus sade och gjorde.

Humanisternas hemsida kan man läsa om hur man träder ur kyrkan.

Lite blandade tankar om religion;

Alla religioner är skapade av människor och därför ofullkomliga.

Alla stora religioner är geocentriska, de skapades i en tid när vi trodde jorden var alltings medelpunkt. Även då man idag erkänner att så inte är fallet utgår själva lärorna från att vi är alltings mittpunkt.

I första moseboken kan vi läsa att ”Gud skapade människan till sin avbild”, 1 Mos 1:27P. Icke! Människan har skapat Gud till sin avbild.

Religionen finns för att förklara döden och meningen med livet i relation till vår medvetenhet om döden. Till viss del finns den också för att ge människan en förklaring till fenomen i världen som hon inte finner några andra svar på. Detta håller vetenskapen på att råda bot på, i alla fall i viss utsträckning.

De mosaiska religionerna är naturfientliga, då de framhåller människan som något som står över resten, och ger henne rätt att bruka och missbruka omgivningen.

Vi måste hylla livet och vara ödmjuka inför vår roll i universum. Vi måste inse att vi är betydelselösa för helheten i universum, och instället ödmjukt finna ett egenvärde i det levande.

Vi måste skapa en ny filosofi att ersätta religionen med, en holistisk filosofi som bygger på en helhetssyn och en respekt för sammanhangen alla levande varelser och hela vår omgivning ingår i. Denna nya filosofi måste ha en inbygd moralisk kodex som blir lika naturlig som de religiösa moraliska värderingar vi har idag. Vi måste bygga in starka tabun som gör att man känner i märgen att det är fel att missbruka jordens resurser, på samma sätt som vi har tabun idag som är baserade på religiösa föreställningar. Det behövs ett paradigmskifte i grunden för moralen, vi måste spränga ramarna för vårt tänkande och gå nya vägar.

Livet och helheten måste respekteras för sitt egenvärde och de kunskaper vi har idag, vi kan inte basera våra värderingar på 3000 år gamla myter från ett nomadiserande folk i mellanöstern.

Vi behöver nya budord.

Buddismen är en på många sätt sympatisk religion. Fridsam, upplyst. Jag har läst mycket om den (och andra religioner), och finner den tilltalande på nästan alla plan. Utom ett mycket avgörande. Jag älskar livet. Buddismen ser livet som en plåga, ett straff och något som man strävar efter att slippa. Målet är nirvana, icke-tillvaron. Jag älskar livet, trots dess smärtor och orättvisor. Livet som företeelse är fantastiskt och därför är buddismen förkastlig.

Nästan alla stora religioner har sitt ursprung i axialåldern, millenniet innan vår tideräkning. Sedan dess har vi lärt oss mycket om universum och livet. Till exempel att jorden och människan inte är alltings mittpunkt, utan snarare en avkrok – ett litet gruskorn i utkanten av en galax (som i sin tur är en av miljarder galaxer). Vi behöver en ny tro som accepterar detta faktum, men som ändå hyllar livet och respekterar naturen.

I de tre mosaiska religionerna är en av grundbultarna att människan är guds avbild och står över allt annat levande. Det är en destruktiv och synnerligen otrevlig inställning full av hybris, som legitimerar vårt destruktiva sätt att behandla djur och natur. Det är en föreställning som frikopplar oss från omgivningen på ett helt felaktigt sätt.

Den första levande cellen dog aldrig.

Den första levande cellen dog aldrig. Den delade sig, delade sig, delade sig och utvecklades till allt levande på jorden. Den lever fortfarande, både du, jag, Nelson Mandela, myrorna och träden är den första cellen. Jag blir mer och mer fascinerad av tanken ju mer jag funderar kring det (jag har skrivit om detta tidigare också). Självklart har jag alltid logiskt vetat att ”livet uppstod på jorden och har utvecklats till det och det, kreti och pleti”, men jag har inte funderat djupare på det. Allt levande är samma liv, ett enda liv. En enda livsgnista som ständigt vandrar vidare genom högst tillfälliga livsformer. Genast blir det svårt att tala om ett jag, som en separat varelse.

Nästa steg är att inse att vi är universum. Vi är en del av universum, inte på något sätt skild från omgivningen. Genom oss är universum medvetet och kan granska sig självt. Det är minst lika riktigt att säga att vårt medvetande är universums som att säga att det är vårt eget. Vi känner oss oftast fristående från det vi betraktar, men det är en illusion på alla plan.

Våra kroppar är en tillfällig samling av atomer, atomer som tidigare varit delar av andra varelser, berg, hav och stjärnor och som kommer att vara delar av annat efter oss. Dessutom står vi i en ständig utväxling med vår omgivning, våra kroppar förändras konstant och byter materia med omgivningen. Det är egentligen oerhört svårt att säga var vi slutar och något annat tar vid.

”Rumänien och Bulgarien och de 30 miljoner invånare som bor där är välkomna att gå med i EU vid årsskiftet. Det konstaterar EU-kommissionen som lämnade sin rekommendation om de båda ländernas medlemskap i dag.” SVT Text

Välkomna! Det glädjer mig att fredsprojektet EU nu utvidgas. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur stort EU egentligen kan bli? Ska alla länder i Europa ingå så småningom (utom Ryssland förstås, de skulle aldrig gå med vare sig vi ville det eller inte)? Klarar vi det? Klarar vi till exempel att ta emot de kaukasiska staterna? Den som lever får se.

Jag har spenderat de två senaste dagarna med att vandra mörbylångaleden på Öland. Med mig hade jag ett litet anteckningsblock och min digitalkamera. Jag skrev ner några funderingar under vandringen.

24/9, lunchtid. Vandrar i ett flertusenårigt odlingslandskap på Öland. Människor har trampat samma väg som jag i sekler. Ser tranornas streck söderut, så som de alltid ritats på himlen. Människan är trots allt en nykomling. Inser plötsligt hur löjeväckande det är att numrera tiden. 2006. Ett helt godtyckligt årtal utan relevans. Men detta sätt att kategorisera styr våra tankar, sätter ramar.

24/9 tidig eftermiddag. Ingen vet om demokrati på vårt vis är ett långsiktigt hållbart statsskick. Det har uppenbara nackdelar. Folk som inte är särskilt insatta väljer styret. De som vill styra måste locka med fagra löften för att vinna rösterna. Löftena är ofta inte sådana som ger långsiktigt hållbara lösningar, t.ex. för miljön. Fungerar lite som kvartalskapitalismen, där obekväma men långsiktigt kloka beslut kan vara svåra att fatta. Fördelarna med demokratin i vår tappning är dock också uppenbara.

24/9 16.25. Rast i Penåsa ödeby, mitt på alvaret. Husgrunderna är överväxta och kvigorna betar över dem. Det är fantastiskt vackert och harmoniskt här, men också lite sorgligt. En skarp påminnelse om vår förgänglighet. Här har människor levt sina liv, slitit och svettats. Nu är nästan allt borta. En kviga tittar misstänksamt på mig. Hon har ingen aning om att hon står inne i vad som en gång var någons hus. Hon fnyser till och fortsätter beta på högen av den rasade murstocken. Solen skiner.

24/9 20.00. Kolsvart och dimmigt på alvaret. När jag sitter här i skenet från lägerelden förstår jag till fullo hur viktig elden var för våra förfäder. Värme, ljus, trygghet och håller fukten borta.

21.00 Vilken stjärnhimmel! Inga moln och inga elektriska ljus så långt ögat kan se – allstå inga ljusföroreningar som släcker himlen. Bara stjärnorna och lägerelden. Himmelsk eld och jordisk eld. Båda gör gott i människans hjärta.

25/9 07.45. En riktigt kall och fuktig natt. Har fått kliva upp en gång i timmen för att lägga mer ved på elden. Den är i sanning livgivande. Dimman ligger fortfarande tät över alvaret, spindelnäten hänger regntunga i buskarna. Solen kämpar tappert för att torka landskapet, men bryter än så länge knappt igenom. Värmer tevatten på glödbädden.

25/9 10.45 Segerstad. Följer den gamla järnvägsbanken kilometer efter kilometer. Tankarna om förgängligheten trycker åter på, pockar på uppmärksamhet. Järnvägen är uppbruten för länge sedan, men här och var ligger en halvt murken sliper kvar. Och i Segerstad står stationshuset kvar som en påminnelse om när världen och industrialismen kom till Öland. Utan järnvägen är framsidan på stationen riktad mot alvarets tomma vidder. Jag föreställer mig människorna som stod här och väntade på tåget. Vad tänkte de? Vad skulle de säga om att järnvägsvallen numera är tom och betas av får och nötkreatur? Vilka av våra egna ”framsteg” kommer vara ruiner om hundra år? Jag tar ett fotografi av denna industrialismens utpost, och vandrar sedan vidare. Ottenby är målet och vandringens slut.

”Antalet kvinnor i den nya riksdagen ökar från 158 till 164. Det visar siffror som SVT tagit fram. Bäst är
vänsterpartiet, vars andel kvinnor nu är hela 64 proc, en ökning från 59 proc från 2002.”

Det är bra att antalet kvinnor i riksdagen ökar. Dock vet jag inte om det är rätt att använda superlativet ”bäst” om att vänstern har 64% kvinnor. Är det positivt att kvinnor är överrepresenterade i ett parti? Borde det inte vara ”bäst” när det är 50/50?

Copyright Niklas Carlsson © 2013