Alliansen har lotsat Sverige genom finanskrisen på ett mycket ansvarsfullt sätt, och svenska folket har därmed klarat sig mycket bättre än många andra. Nu finns det pengar till satsningar på jobb, miljö, infrastruktur och välfärd, när man i de flesta andra länder måste fortsätta med kraftiga nedskärningar.

Är det någon som på allvar kan tro att en vänsterregering hade klarat det lika bra? Är det någon som på allvar tror att de efter valet kan leda landet lika ansvarsfullt som Alliansen? Det enda sättet för Sverige att även i fortsättningen ha sunda statsfinanser är att rösta på Alliansen i höst!

Christer Jonsson har också bloggat om de goda statsfinanserna.

Den tyska författningsdomstolen anser att den tyska implementeringen av EU:s datalagringsdirektiv strider mot konstitutionen. Nu måste all data som sparats i Tyskland omedelbart raderas.

På tisdagen kom domen från den tyska författningsdomstolen om EU:s datalagringsdirektiv. Utslaget är otvetydigt: sättet hur Tyskland har implementerat direktivet strider mot den tyska författningen. Domstolen anser att den tyska lagen går emot rätten att förbli hemlig i användandet av telekommunikationer. Det finns även för bristfälliga standarder för datasäkerhet, skriver tyska medier.

Direktivet säger att alla operatörer måste spara all data om människors mejlkontakter, sms och mobilsamtal under mellan sex månader och två år. I Tyskland infördes direktivet 2008 och datan har där sparats i sex månader. De uppgifter som har sparats ska nu ”förstöras omedelbart”, sade domstolens orförande Hans-Jürgen Papier.

Domen påpekar att lagen ger stora möjligheter att kartlägga personligheter eller rörelsemönster. Eftersom det kan missbrukas utan att medborgaren kan få reda på det framkallar lagen ”en känsla av att vara övervakad”.

Sverige dömdes nyligen i EU:s domstol för att inte ha infört datalagringsdirektivet i svensk lag i tid. Regeringen har aviserat att det inte kommer att ske före valet.

Den tyska domen rör endaste den tyska implementeringen av datalagringsdirektivet, inte direktivet som sådant.

Därpå talade jag en stund om Sveriges medverkan i internationella insatser ur ett FN-perspektiv, och det faktum att vi idag enbart har ca 25 svenskar i FN-ledda operationer. Resten är EU eller NATO-operationer med godkännande av FN. Detta är givetvis en brist hos ett land som är så FN-vänliga. Jag pratade också om att Alliansen inte uppfyllt sina egna mål om 2000 svenskar i utlandstjänst, vi ligger runt 870 (oförändrat sedan ganska många år).

Ingegerd Petersson lyfte den viktiga frågan om svenskars beteende vid utlandstjänstgöring, med anledning av Uppdrag gransknings program i veckan som visade anställda hos Folke Bernadotteakademin som köpte sex i Kongo. Detta bryter givetvis mot alla regler, och är särskilt graverande när man är anställd av en svensk myndighet. Jag bad Staffan ta med sig detta till riksdagen, eftersom man givetvis kan ställa hårdare krav om gott uppförande av de som arbetar skattefinansierat. Han lovade att göra det, så det måste vi komma ihåg att följa upp!

Det blev även diskussioner om kärnvapen, FRA och NATO. Staffan försvarar hårdnackat signalspaningslagen i dess nuvarande form, men kunde inte redogöra varför det är ok att läsa folks e-post, men inte deras vanliga post. Han öppnade också för omvärdering av NATO-medlemskap om det kan ske i en bred uppgörelse med sossarna. Detta är något som jag själv säger nej till, eftersom en av hörnstenarna i NATO-samarbetet är kärnvapen. Jag tror snarare på EU-samarbete och kanske framförallt på nordiskt samarbete.

Jag tycker det skulle vara intressant om försvaret blev en fråga i valrörelsen, men det lär knappast ske.

Här har vi Staffan Danielsson och undertecknad.

Enligt olika bloggare (Rolf K Nilsson, Wiseman) visade det sig att ingen av debattörerna var villig att leva upp till solidaritetsförklaringen, som lyder “Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”. Förklaringen antogs av riksdagen 16 juni 2009, vilket bland annat försvarsminister Sten Tolgfors bloggat om. Wiseman skriver, apropå paneldebatten:

Efter att ha sett diskussionen kunde jag bara konstatera att där dog solidaritetsförklaringen. I sedvanlig ordning var det ingen av politikerna som vågade trycka på knappen och effektuera solidariteten eller ens inkalla framtidens kontraktssoldater för att höja den svenska beredskapen. När NATO önskade svensk hjälp för att bistå sitt medlemsland (också EU-land), var det kalla handen från politikerna, Lissabonfördraget till trots!

Vad är vår solidaritetsförklaring värd? Är det bara tomma ord? Är det så att vi inte är villiga att bistå, trots att vi deklarerar det i både solidaritetsförklaringen OCH Lissabonfördraget? Vad säger våra nordiska och baltiska grannländer om detta? Litar de på vår försäkran om stöd?

Svensk försvarspolitik har varit ett misslyckande de senaste 15 åren. Vi måste visa att det finns någon mening med våra deklarationer och försäkringar, att vi kan leva upp till vad vi säger. Och vi måste ha ett försvar som kan hävda vår territoriella integritet, samtidigt som det ska klara internationella insatser.

Till skillnad från bloggaren Rolf K Nilsson tycker jag dock inte att vi ska bli medlemmar i NATO. Inte för att försvara alliansfriheten, utan för att NATO är en kärnvapenorganisation. Något annat behövs, och vi har en god grund i Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringen – om de efterlevs.

Dagens lucköppning består av en artikel av mig (klicka här);

Jag önskar att EU inrättar en miljardfond för bekämpandet av odemokratiska regimer i grannskapet

I Ryssland kväser regimen oppositionella, Vitryssland är Europas mest odemokratiska land, Marocko ockuperar Västsahara, i Turkiet är det förbjudet att kritisera Atatürk eller folkmordet på Armenier. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är ingen självklarhet i EU:s grannskap, och därför önskar jag att EU inrättar en miljardfond för frivilligorganisationer som bekämpar odemokratiska regimer och slåss för människors rättigheter och värdighet i unionens grannskap. Sacharovpriset bör kompletteras med en Sacharovfond. Det skriver Niklas Carlsson, Centerpartist och FN-aktivist.

"Sacharovpriset tilldelas personer som gjort anmärkningsvärda insatser mot intolerans, fanatism och förtryck. I likhet med Andrej Sacharov har Sacharovpristagarna visat enastående mod för att försvara de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten." Europaparlamentet delar årligen ut Sacharovpriset för tankefrihet, med prissumman 50 000 €. En viktig markering från EU mot de mörka krafter som pristagarna bekämpar. Priset delas ut i anslutning till FN:s dag för de mänskliga rättigheterna 10 december (i år delas priset ut 16/12). Men mer måste göras.

Lissabonfördraget och plikten att arbeta för mänskliga rättigheter

1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. Det innebär bland annat att EU nu i sitt grundfördrag fastställer att unionen ska bygga på värden om människans rättigheter. Den nya artikel 1a lyder:

"Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män."

Artikel 2 inleds med orden "Unionen ska ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd."

EU har alltså som mål att främja respekten för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Både inom och utanför unionen. Man skulle kunna använda engelsmännens uttryck att "that’s a tall order, indeed". Det må vara en stor uppgift, men en som unionens medlemmar förbundit sig till.

Nåväl, hur tar man sig an denna formidabla uppgift? Givetvis måste den genomsyra unionens politik på alla områden. Det kan handla om att ge våra medborgare en värdig behandling i livets slut, en jämlik behandling av alla i grundskolan, en human biståndspolitik, en gemensam och värdig migrationspolitik, att behandla våra minoriteter med respekt, och så vidare. Listan kan göras oändlig. Jag vill ändå bidra till listan med ett synnerligen konkret förslag.
 

Skapa en Sacharovfond med miljardbudget

I en tidigare artikel (21/9) på Newsmill har jag i korthet berört tanken på att inrätta en fond där icke-statliga organisationer som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter ska kunna söka medel för sin verksamhet. Artikeln handlade om en Centerpartistisk utrikespolitik, och jag skrev då att

"Centerpartiet bör verka för att EU (utöver biståndet) inrättar en särskild fond till stöd för ickestatliga organisationer (NGOs) som arbetar med demokratiutveckling i unionens närhet."

Givetvis är det inte en idé som Centerpartiet har, eller bör ha, patent på. Som frihetlig humanist och demokrat skulle jag bli lika glad om Socialdemokrater, Moderater eller varför inte tyska Kristdemokrater för upp frågan på agendan. Avsändaren är i sammanhanget mindre viktig, så länge den omfattar de demokratiska principerna.

Jag vill föreslå inrättandet av en Sacharovfond på EU-nivå, som en vidareutveckling av Sacharovpriset. 50 000 € är mycket pengar, men det förändrar inte världen. En Sacharovfond med miljarder euro öronmärkta för icke-statliga organisationer som kämpar för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i unionens närhet – det kan förändra på riktigt.

Idén är att denna fond ska finnas utöver de biståndspengar som finns idag, och vara tydligt adresserad till frivilligorganisationer och andra icke-statliga organisationer som är en nagel i ögat på regimer som har svårt att respektera människors värdighet och rättigheter. Att koncentrera pengarna till organisationer som främst verkar i unionens närhet är ren pragmatism – det ger tydligare effekt om pengarna fokuseras på ett begränsat område, och det är sannolikt lättare att få unionen att inrätta fonden om detta begränsade område är i närheten av oss; det skulle även ge positiva effekter för vår egen fred och säkerhet, som ringar på vattnet. Ringarna skulle dock även gå åt andra håll, och sprida positiv utveckling in i Centralasien och Sahel-området.

Lissabonfördraget och Sacharovpriset, kombinerat med en tro på icke-statliga organisationer och en lätt anstrykning av egen vinning, gör det klokt att inrätta en Sacharovfond. Låt den handhas av Europaparlamentet, så ger vi även mer makt till EU:s enda direktvalda institution. Detta är min önskning i juletid.

I samband med artikeln tillfrågas fem ledande politiker i Kalmar län vad de vet om fördraget;

Johan Persson (S), kommunalråd i Kalmar och kommunens starke man: “egentligen inte så mycket”

Anders Henriksson (S), landstingsråd: “Alldeles för lite om jag ska vara ärlig”

Henrik Yngvesson (M), landstingsråd: “Oj, inte speciellt mycket faktiskt”

Jonas Löhnn (MP), kommunalråd Kalmar: “Inter mer än det som kommit fram i media”

Det lysande undantaget är Centerpartisten Lisbeth Lennarsson, kommunalråd i Borgholm, som har koll på fördraget.

Samtliga är rörande överens om att EU påverkar dem i deras dagliga arbete – men ingen utom Lennartsson har bekymrat sig om att ta reda på mer om EUs nya grundfördrag. Även om EU inte påverkade dem direkt i arbetet, så tycker jag att alla som sysslar med politik rimligtvis borde vara intresserade av en så här stor fråga. Men icke. Total ignorans.

En eloge till Lisbeth Lennartsson, och ett “fy skäms!” till resten.

Själv har jag (givetvis) läst hela fördraget, samt följt debatten kring det.

 
Skäms, Johan Persson!

För det första, som sagt, kritik mot hur de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Här finns ett par kända undergrupperingar. Arrangemangen kring valen. Pressens situation. Bristerna inom rättsväsendet och polisen.

För det andra bör vi ha en ständig och öppen dialog om energiproblematiken. Ryssland kan inte tillåtas att utöva politisk utpressning mot sina grannar genom att de har makten över gaskranarna.

För det tredje bör EU också försöka bistå så mycket som möjligt inom hälsovårdssektorn. Här går förstås hälsovård ihop med drogförebyggande arbete och smittspridningen av HIV/AIDS som blivit överhängande och nått ett kritiskt stadium i landet. Sjukdomar som TBC grasserar på landets anstalter.

Jag hade själ möjlighet att prata med Rysslands ambassadör och hans närmaste medarbetare för några veckor sedan, då jag passade på att framföra kritik mot den svåra situationen för medierna i Ryssland. Detta förnekades dock bestämt, och ambassadsekreteraren framhöll istället att Rysslands press är bland de friaste i världen. “Vid några sällsynta tillfällen tar de väl kanske hänsyn till aktieägarna precis som i väst, men inga påtryckningar från staten förekommer”. Han förnekade också att det skulle vara någon politik inblandad i bygget av gasledningen, och egentligen inte i Rysslands energiindustri över huvud taget. Blånekade. För mig gör det bara att behovet av att peka på allt detta blir ännu tydligare, eftersom total förnekelse inte leder till förändring.

Sylvia bloggar också sporadiskt på http://sylviaasklof.blogspot.com/

Skriftlig fråga 2009/10:201

den 18 november

Fråga

2009/10:201 Taktiska kärnvapen i Europa

av Kerstin Lundgren (c)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Under lång tid har det varit svårt att nå framsteg när det gäller nedrustning och kontroll av världens kärnvapen. Nu finns en ny ton i dialogen och nya möjligheter. När det gäller vår kontinent har Tysklands tillträdande utrikesminister, Guido Westerwelle, enligt uppgifter i medierna sagt att han önskar se samtal med USA:s president Obama och Tysklands allierade i Nato när det gäller frågan om de taktiska kärnvapen som USA fortfarande håller utplacerade i Europa.

Enligt Deutsche Welle den 25 oktober i år kallar Westerwelle med rätta dessa vapen för ”reliker från kalla kriget” och han utlovar att han personligen kommer att verka för att Tyskland blir fritt från dessa kärnvapen.

Inför nästa års viktiga översyn av icke-spridningsfördraget vore det också tidsmässigt klokt att avskaffa den gråzon som utplaceringen av dessa vapen utgör.

Jag vill mot denna bakgrund fråga utrikesministern:

Avser utrikesministern att stödja den tyske utrikesministerns hållning i frågan om de taktiska kärnvapnen inom Nato och, i så fall, på vilket sätt?

För övrigt har jag fått veta att det minsann var svininfluensan jag hade. Nu slipper jag i alla fall vaccinera mig. Erica fick den också, mycket lindrigt – hon fick inte ens feber (men hon var och testade sig, och det bekräftades att det var svininfluensan).

En grön, frihetlig utrikespolitik

Centerpartiet behöver en tydligare utrikespolitik, där man vågar ta ställning för fred och frihet även när det är obekvämt. Partiet är federalistiskt, grönt och frihetligt – och måste leva upp till det även i sin utrikespolitiska agenda. Det skriver Niklas Carlsson, och ger några konkreta exempel på vad det kan innebära.

Centerpartiet är tyvärr inte känt för sin glasklara utrikespolitiska agenda, trots att partiet har kärnvärden som relativt enkelt kan översättas från inrikespolitik och ideologi till en tydlig utrikespolitik. Grunden måste vara;

• värnandet om varje enskild människas makt över sitt eget liv,
• en hållbar utveckling (ekologisk, social och ekonomisk) samt
• tron på utveckling genom samarbete.

I texten nedan tecknar jag en bakgrund och ger några konkreta förslag på frågor där Centerpartiet kan ta tydlig ställning. Det finns givetvis oändligt mycket mer som behöver göras – men någonstans ska man börja.

Värna varje människas rätt till makt över sitt eget liv

Om det är något vi lärt av 1900-talets historia är det eländet det innebär att ställa staten och strävan efter utopier framför mänskliga rättigheter och demokrati. Centerpartiet har en stark tro på individens vilja att ta ansvar för sitt liv och det samhälle hon lever i. Det som krävs är möjligheten. Vare sig det handlar om det öppna förtrycket i Nazityskland eller Sovjetunionen, eller dagens utspridda känsla av distans mellan politiker och vanligt folk måste vi agera och ständigt sträva efter en inkluderande politik och bekämpa vanmakten.

Jag är övertygad om att när en människa ges tillfälle att ta kontrollen och makten över sitt liv, så gör hon det. Centerpartiet måste arbeta för att så många som möjligt i världen får det tillfället. Det innebär att Centerpartiet måste våga ta ställning för frihet i världen. Det kan vara obekvämt. Ofta kommer ekonomiska intressen i vägen – till exempel när det gäller relationen till Kina, USA eller Ryssland. Desto viktigare att våga! När mänskligt lidande står emot ekonomiska intressen måste Centerpartiet våga tala för den enskilde, våga ta ställning.

Jag menar att Centerpartiet bör verka för att EU (utöver biståndet) inrättar en särskild fond till stöd för ickestatliga organisationer (NGOs) som arbetar med demokratiutveckling i unionens närhet. Det finns tyvärr en rad länder i grannskapet där mänskliga rättigheter kränks dagligen, och ofta fungerar inte externa påtryckningar. En sådan fond skulle vara ett gott steg på vägen mot att ge människor makt över sina liv.

Centerpartiet måste också aktivt arbeta för att i så stor utsträckning det är möjligt avskaffa alla överhängande hot mot människors frihet. Det är en enorm utmaning som spänner över så vitt skilda områden som exempelvis hotet om kärnvapenspridning, förtryck av föreningsfriheten och förstörda livsmiljöer genom överexploatering av naturresurser, klimatförändringar och överbefolkning. Du har ingen makt över ditt liv när du har ett dussin Damoklessvärd hängande över huvudet.

Många fagra ord sägs om avskaffandet av kärnvapen, men detta brinnande Damoklessvärd har alltjämt hängt över oss i över 60 år. Centerpartiet bör ta tydlig ställning för en nollvision om kärnvapen, och som ett första steg kräva att alla kärnvapen från tredje land förbjuds i EU och att icke-spridningsavtalet respekteras.

En hållbar utveckling

En hållbar utveckling består av flera delar; ekologisk, social och ekonomisk hållbar utveckling. Målet är ett samhälle som brukar men inte förbrukar, som ger människor social trygghet och en ekonomiskt stabil utveckling som inte tär på vårt jordklot mer än nödvändigt.

Centerpartiet har en stolt tradition av att vara ett grönt parti, ett miljöparti. Partiet blev till och med Sveriges första miljöcertifierade parti tidigare i år (ISO 14001:2004). Vi värnar om en hållbar utveckling, och har drivit på arbetet med övergången till miljövänlig energi, införde miljöbilspremie med mera.

På hemmaplan har Centerpartiet verkat för en socialt hållbar utveckling, till exempel genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. En befolkning där en stor del är i ett socialt och ekonomiskt utanförskap är inte hållbart. Ett socialt hållbart samhälle ser också till att varje människa ges möjlighet att utveckla sina egna förmågor, och försöker inte stöpa alla i samma form.

Vi strävar givetvis efter en ekonomiskt hållbar utveckling, där människor och organisationer ska kunna bruka våra gemensamma resurser utan att förbruka dem. Vi tror på den inneboende entreprenörskraften i människan, och vill främja företagandet, innovationer och initiativkraft. Staten är till exempel inte självklart den som är bäst på att utföra vård och omsorg – privata alternativ kan vara effektivare leverantörer som ger mer för varje spenderad skattekrona.

På det utrikespolitiska området bör den Centerpartistiska hållningen vara densamma – strävan efter en ekologisk, social och ekonomisk hållbar utveckling. Det kan konkret betyda att en större del av biståndet går till utbildning samt stöd till grönt/hållbart entreprenörskap i tredje världen. Det innebär också att vi bör agera för en större och öppnare kunskaps- och tekniköverföring till fattiga länder, som därigenom kan få tillgång till modern, miljövänlig teknik. Vi måste också på allvar våga börja tala om överbefolkningen.

Det vore också bra om vi lärde oss att anamma ett klassiskt kinesiskt tankesätt (som tyvärr inte verkar vara förhärskande i det moderna Kina); att se sina göranden och låtanden på sju generationers sikt. Långsiktigheten är tyvärr väldigt ofta frånvarande i modern politik. Den längsta horisonten man idag vanligtvis har när man talar om miljö, överbefolkning m.m. är till år 2050. Det är om 40 år, och är i egentlig mening inte särskilt långsiktigt. Vad vi gör idag påverkar världen även om 100 eller 1000 år. Vissa saker vi gör (till exempel genmodifiering och viss miljöpåverkan) kommer ha effekter även om en miljon år. Det glömmer vi ofta. Centerpartiet kan vara det parti som trovärdigt talar om långsiktigheten – jag är övertygad om att många törstar efter det.

Utveckling genom samarbete

Centerpartiet bör alltid stå upp för tanken på samarbete framför splittring, världssamfundet före nationella egenintressen. Värnandet om samarbetet är det enda sättet att långsiktigt ta till vara de enskilda ländernas egna intressen.

Ett starkt EU med folklig förankring är inte bara bra för Sverige och de andra medlemsländerna, det är bra för världen. Unionen har alla förutsättningar att bli en stormakt, en stormakt som hellre arbetar med diplomati, handel och ömsesidighet än med stealthplan och stridsvagnar.

Som federalist och ”köksbordsdemokrat” kräver jag ständigt förbättrad demokrati i EU. Centerpartiet bör bli en ännu starkare röst i kraven på en reformering av unionen, något som vi med vår folkrörelsebakgrund och uttalade tro på gräsrotsdemokrati verkligen har fog för.

FN behöver reformeras. Men alla FN-kritiker måste samtidigt inse att organisationen inte är mer än vad dess medlemsländer tillåter den att vara – att kritisera FN utan att kritisera medlemsstaterna är meningslöst. Reformeringen av organisationen måste innefatta en förändring av Säkerhetsrådet och veto-systemet. EU, Frankrike och Storbritannien skulle kunna bana väg för en positiv förändring genom att ersätta de två ländernas permanenta platser med en EU-plats, och därefter föreslå att den ”lediga” platsen erbjuds Indien, Brasilien eller Afrikanska Unionen. På så vis visar Europa att man är villig att avstå någonting för att åstadkomma en förbättring och i demokratisk anda ge mer inflytande till världens blivande stormakter och befolkningscentra. Givetvis talar jag nu om en förändring på lång sikt, men Centerpartiet skulle kunna våga sätta detta som ett tydligt mål.

De senaste årens ökade polarisering i världspolitiken har lämnat en mycket otrevlig eftersmak i munnen. Bush-erans politik är nu förhoppningsvis förpassad till soptippen, och en ny tid av samarbete och samförstånd verkar vara på ingång. Centerpartiet har alla möjligheter att profilera sig utrikespolitiskt i dessa nya sammanhang, där partiets kärnvärden överensstämmer med de nya vindar som blåser.

Jag har medvetet utelämnat områden som jag ser som självklara, till exempel arbetet inför Köpenhamnsmötet där Centerpartiet kan och bör spela en viktig roll genom våra ministrar. Istället vill jag peka på potentialen inom några mindre självklara områden, som jag anser vara relevanta för partiet. Förslagen och åsikterna är mina egna, och ska inte uppfattas på något annat vis.