Open/Close Menu
Vardagsbetraktelser, världspolitik och andra väsentligheter.
Home · Blog · höst : Septemberstjärnor

Sensommarnatt – eller tidig höstnatt – på koloniområdet. Älsklingen sover djupt när jag nyvaken kliver ut i trädgården. Luften är sval men inte kall, och den är fri från fukt. Mörkret ligger stillsamt över stadens äldsta koloniområde, det enda som hörs långt ute i periferin är några glada studenter på väg hem från krogen. Annars stillhet. Himlen är fantastisk, när den helt molnfri sträcker sitt valv över huvudet. Äppelträdens silluetter sträcker grenarna mot stjärnorna, som rötter mot himmelen. Jag blir stående med ansiktet vänt uppåt, betagen av skönheten och evigheten. Vintergatan syns tydligt som ett ljusare band från horisont till horisont. Karlavagnen rör sig lätt framåttippad precis över vår stuga, som om den rullade fram på osynliga hjul på taknocken.

Vår kolonistuga är sekelgammal och har sett mycket i sina dagar. Människor som fötts, åldrats och dött. Äppelträden är lika gamla och minst lika erfarna. I relation till stjärnhimlen är de dock i det närmaste ofödda. Vissa av de fotoner som bombarderar mina ögon med stjärnljus har färdats genom oändliga rymdhav i hundratals miljoner, kanske miljarder, år innan de nått min trädgård. Tanken svindlar.

Stående i endast en t-shirt i trädgården biter det lite i skinnet, men inte så att jag fryser. Jag slår mig ner i trädgårdsmöblerna, och tänker på min gamle vän Aulus Gellius som för nästan två tusen år sedan beskrev stjärnhimlen under en seglats från Grekland till Rom. Vi sitter under samma himmel, och tillsammans tittar vi på Orion som lutar sig över horisonten, till synes mitt i ett språng mot Castor och Pollux. Hans bälte svävar över våra Ingrid Marie-äpplen. Rakt över Orions ena axel lyser Jupiter starkt, som en ljusfyr i öster. I zenit tronar Cassopeias distinkta W. Himelen är fullkomlig.

Med viss sorg tänker jag på hur sällan ”moderna” människor verkligen ser stjärnhimlen i all dess skönhet, dränkta som vi är i samhällets ljusföroreningar. Även här, i en mörk trädgård, är stjärnorna nere vid horisonterna svåra att uppfatta på grund av stadens elektriska ljus. Än så länge har Kalmar inte blockerat hela himmelens storslagenhet, så jag njuter trots allt av ett fantastiskt skådespel. Fallande stjärnor och lysande planeter håller mig sällskap i denna natt som knyter mig samman med människans rötter och tidigaste förfäder. Livet har blivit fattigare för människan de senaste hundra åren, eftersom vi tappat kontakten med den himmel som våra förfäder varit så bekanta med, som varit så viktig för dem under hela vår arts utveckling. Vår kropp är inte böjd mot jorden, den sträcker sig mot stjärnorna. Men numera ser vi dem inte.

En halvtimme passerar, och jag börjar frysa. Samtidigt rullar tunna moln ut en skiljevägg mellan mig och himlen. Det är dags att gå in och åter krypa ner i den varma sängen.

Copyright Niklas Carlsson © 2013