Open/Close Menu
Vardagsbetraktelser, världspolitik och andra väsentligheter.
Home · Blog · reflektion : Någonstans i hjärnans vindlingar…

Det är sommar, vackert väder. Bakom ladugården står gräset högt och frodigt. Antagligen är det strax före midsommar, för ännu har inget blivit uttorkat och bränt. Bortåt vänster står bostadshuset, ett litet trähus i två våningar målat i falurött. Någonstans i bakgrunden går några får och bräker, och några höns går och sprätter i hönsgården intill ladugården. Till höger om uthusen vindlar den smala och glest trafikerade landsvägen fram. Bara några få år tidigare var det en grusväg. Det är svensk landsbygd, urgamla jordbrukstrakter.

Släkt och vänner har samlats för en gemensam arbetsinsats. Det är så man tar sig an lite mer omfattande arbeten på de små gårdarna – man samlas, hjälper till, arbetar och äter tillsammans. Nu är det den ganska stora ladugården som behöver rödfärgas. Högt upp på en stege står en ung kvinna, precis under takfoten. Hon målar falu rödfärg med stora rörelser, doppar emellanåt penseln i färghinken som hänger på stegen. Mellan nästan varje penseldopp kastar hon en blick över axeln, ner på marken. Där, i det höga frodiga gräset, ligger hennes yngsta barn i en korg (eller möjligen överdelen av en barnvagn). En liten pojke, bara ett drygt halvår gammal. Han kan varken krypa eller gå – han ligger där i sommarsolen och tittar på sin mamma som målar högt upp mot himmelen.

Det var sommaren 1980, och det är mitt tidigaste minne – att jag ligger på rygg i en korg (eller något liknande) och tittar upp på mamma på stegen.

Copyright Niklas Carlsson © 2013