Bilder på en blodig och förnedrad Khadaffi kablas ut över världen, bilder på en man som kort därefter är död. Världens ledare gratulerar till framgången, och folkmassor jorden runt firar och jublar. Detsamma har vi sett tidigare med till exempel Saddam Hussein. Bortsett från att det sannolikt är ett brott mot Gènevekonventionen är det också ovärdigt. Vi ska vara bättre än så.
Jag landade i New York samma kväll som Osama bin Laden dödades. Morgonen efter dominerades givetvis all media av nyheten, liksom snacket i tunnelbanan och på gatorna. Ett massivt firande utspelades, med lyckliga människor och nyhetsmedier som gottade sig i alla nya detaljer som framkom. New York Post var en av de värre tidningarna. De hade till exempel flera sidor en dag där de hånade bin Laden utifrån de videoklipp som hittades i hans hem, där man bland annat ser honom tittandes på nyheter om sig själv på tv. Att han tittar på nyheterna om sig själv hånas för att det skulle visa att han är egenkär och egotrippad, och att han färgat skägget hånas för att det skulle visa att han var utseendefixerad och ytlig som en ”girly-girl”. Han kallas också ”desperate housewife”, ”mister Softee” (med en hänvisning till att han hade något Viagra-liknande preparat, och säger att de 72 jungfruarna lär bli besvikna på hans potensproblem), ”luffare” och en massa annat. Att han tittar på nyheter om sig ses som ett bevis på att han är ”completely obsessed with himself”. Etc, etc, etc. Till och med hans tv-apparat hånas, för att den är liten och gammal. (Jag skrev om detta då, se här.)
När Saddam Hussein och Khalid Sheikh Mohammed fångades in skickades bilder ut på dem i olika förnedrande situationer, ovårdade och eländiga. Igår och idag var det Khadaffis tur att bli utsatt för samma behandling i världens medier. Bilder visar honom, blodig och förnedrad, släpas på marken. Strax därefter dödades han (dock oklart exakt hur).
Precis som de flesta är jag lättad varje gång en diktator störtas eller en terrorist fångas in, men varje gång bilder på en totalt förnedrad människa kablas ut mår jag dåligt och skäms för människan. Vi som står för demokrati och mänskliga rättigheter, vi som säger oss vara godare än terroristerna och diktatorerna – varför kan vi inte låta bli att gotta oss i en annan människas förnedring och elände? De ska ställas till svars för sina gärningar, givetvis. Men den här offentliga förnedringen är ovärdig oss, vi ska vara bättre än så!
Den tredje Gènevekonventionen handlar om hur krigsfångar ska behandlas. Artikel tre säger att en fånge inte ska behandlas grymt eller torteras, och att fången ska behandlas med värdighet och inte behandlas förödmjukande eller förnedrande. Det är värdigt, det är klokt och det är så vi borde agera om vi vill visa att vi är bättre än terroristerna och diktatorerna. Det går givetvis att diskutera om dessa personer jag har som exempel ska räknas som krigsfångar eller inte, men då missar man poängen med resonemanget. Det handlar inte om byråkratiska teknikaliteter om vilken status en fånge har, det handlar om mänsklig värdighet och att visa att vi är bättre.
Bilderna på den trasiga, blodiga, förnedrade och besegrade Khadaffi som hånas och släpas runt i smutsen av en mordisk mobb är djupt tragiska. Så länge vi behandlar våra fiender så tar inte mänskligheten särskilt stora steg framåt.
Det verkar som det logiska slutet på diskussionen som började med en no fly zone, men senare övergick i en human bombinsats för att skydda civilbefolkningen ”med alla till buds stående medel”, och man undrar om försäkringarna om att NATO aktionen inte alls var riktat mot Khadaffi personligen var ärligt menat. Det var ju mycket USA som låg bakom och har USA väl börjat bomba bostäder, troligen så att familjemedlemmar dött, är det nog ganska klokt att fullfölja vendettan, verklig försoning torde vara svårt. Man har ju läst Guillious böcker om deniabilitet för höjdare och svaret på höjdares frågor ”det vill ni inte veta”. Statsledningar är oftast medvetna nog för att sällan lämna en uttrycklig skriftlig order efter sig i den här typen av ärenden.
Man undrar om inte FN kunde vara klarare om det egentliga målet, nu ligger misstanken nära till hands om en ”second agenda” som aldrig uttalats klart.
Men det gick ju bättre än det kunde gått. Det blev knappast något inbördeskrig. Så de mer pessimistiska farhågorna infriades inte. Pessimistiska visioner om Libyens framtid saknas inte. Jag tror att det är mycket viktigt att FN inte sänder dit några ”fredsbevarande styrkor” på marken, det finns tillräckligt många sådana aktioner i liknande situationer som gått snett. Däremot tycker jag det är angeläget att oberoende journalister får operera.
När det gäller Bin Laden så höll ju USA inne bilden av den döda. Hussein var visserligen en något generande bild under en tandundersökning, men det var ju å andra sidan viktigt att snabbt visa honom och bilden illustrerade ju knappast kritiserbar dålig eller förödmjukande behandling. Jag tycker du har rätt, men bilderna av Khadaffi är mycket värre, fast mycker riktigare att visa. Har de väl kommit ut kan man knappast kritisera massmedia för att de visar dem några gånger, tvärtom ger de förmodligen tittarna en ganska rättvisande bild, det vore mer värt att kritisera att inte visa dem. FN kanske inte fått upp ögonen för att omständigheterna omkring Khadaffis död var diskutabla om bilderna undertryckts. När det gäller Breivik, så visas ofta de PR bilder han själv framställt.
Men den reflektion jag egentligen ville göra var att det uppenbarligen inte var ett professionellt militärt förband som opererade. Det var rebeller eller milis eller kanske bara beväpnade civilpersoner. ”Riktiga soldater” skulle varit mer disciplinerade, och lika mycket spontant fotograferande skulle inte läckt ut. Libyens ”riktiga” soldater stod den sista tiden till den erkända provisoriska regeringens förfogande och redan i ett tidigt skede så anslöt sig en del förband till ”rebellerna”. De återstående upprensningsaktionerna var inte mer omfattande än att de ”riktiga” soldaterna räckt till, förlusterna skulle då blivit lägre på båda sidor. Varför gjordes då inte detta? Det måste huvudsakligen berott på att landets ledning inte litade på de ”riktiga” soldaterna, inte på något förband överhuvudtaget. Och detta i sin tur tyder på att stödet för Khadaffis störtande inte är så starkt och enigt som alla skribenter vill göra gällande. Ville bara skriva ned tanken någonstans.