Artikeln även publicerad på Newsmill
Idag meddelade Maud Olofsson sin avgång, efter över tio år på posten som partiledare för Centerpartiet. Hon kan se tillbaka på ett, i det stora hela, framgångsrikt arbete. Hon var drivande i skapandet av Alliansen och avgörande för valsegern 2006 och viktigt i valarbetet 2010. Under hennes ledarskap har partiet förnyats och förändrats, tagit ansvar för Sverige och genomfört mängder av viktiga reformer inom miljöpolitiken, infrastrukturen, arbetsmarknaden och andra områden. Få människor kan ärligt säga att de förändrat Sverige till det bättre, men Maud Olofsson är en av dem. Men nu gör hon rätt som kliver åt sidan och lämnar stafettpinnen vidare till nya krafter.
Centerpartiet kan nu se framåt med tillförsikt och spänning. Min gissning är att partiledarvalet står mellan två dynamiska kvinnor – Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Annie är en oerhört skicklig politiker som skulle kunna matcha Miljöpartiets Fridolin, och ge en välbehövlig vitamininjektion till partiet. Anna-Karin Hatt är Mauds egen kronprinsessa med en stark position som minister, och även hon givetvis oerhört skicklig. I vassen lurar den folklige landsbygdsministern Eskil Erlandsson och miljöminister Andreas Carlgren. Några ytterligare jokrar finns i leken, men chanserna för dem är små. Extrakongressen blir mycket spännande, och Almedalsveckan lär surra av rykten.
Partiledarbytet kan och bör bli starten på en bredare förnyelse av partiets representanter på fler nivåer. Runt om i Sverige finns det mängder av distrikts- och lokalpolitiker i vårt parti som sitter på sina positioner av ohejdad vana, rädsla för förändring eller gamla meriter. Krympande medlemsantal i de flesta lokala kretsar, med långsam men stadig naturlig avgång och minimal rekrytering av nya krafter, är verkligheten. Kretsårsmöten med samma (dock något rynkigare) ansikten som på 70- och 80-talen borgar för återval av samma ledare år efter år trots att de tappat gnistan och orken att utvecklas. På många håll ser det likadant ut även bland den fåtaliga personalen. Maud Olofssons 10 år som partiledare är inte en särskilt lång period i jämförelse med lokala politikers förmåga att klamra sig fast vid poster i flera decennier.
Miljöpartiet har många fel, men även en del rätt. Något att ta efter är deras regler för hur länge en person får sitta på samma post. De tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas en nioårsregel. Det finns givetvis nackdelar med detta, när duktiga och framgångsrika politiker tvingas avgå. Fördelarna är dock större vill jag påstå, med en garanti att folk inte rostar fast på sina poster. Något liknande borde införas även i Centerpartiet, på alla plan.
Jag är själv ordförande för Kalmar stads Centeravdelning, men har inte för avsikt att stanna på posten särskilt länge till. Jag trivs och har en bra styrelse som gör bra insatser för lokalpolitiken. Inom ett par år bör dock någon annan få chansen att utveckla lokalpolitiken på posten som ordförande. Min förhoppning är att fler lokalpolitiker inom Centerpartiet, och andra partier, vågar göra samma sak.
