Sällan har en ledande svensk politiker uttalat sig så brutalt om sina väljare som när Pär Nuder kallade 40-talisterna för “köttberget”. Givetvis väckte det starka reaktioner, i synnerhet som Nuder var finansminister vid tidpunkten för uttalandet. Hans poäng var dock riktig – det kommer bli tungt för de yngre generationerna att försörja 40- och 50-talisterna när de går i pension. De kommer leva länge, vara en röststark grupp i alla val och ha mycket höga krav på service och sjukvård. Vi som arbetar kommer få slita hårt för att försörja dem och ge dem den bästa vården. Frågan är vad som finns kvar av välfärden när vi själva uppnår pensionsåldern…? Antagligen inte så mycket.
Välfärdsstaten i den form vi haft de senaste decennierna, och kommer ha ytterligare ett par decennier, måste i längden vara en anomali. När jag blir pensionär gäller det nog att man själv sparat och gnetat ihop till sin pension, och har diverse vårdförsäkringar. Och gärna en släkt som hjälper sina gamlingar.
Man kan argumentera för att dagens pensionärer och de som kommer gå i pension de närmaste åren förtjänar det bästa, och att det måste få kosta. De har ju trots allt byggt upp vårt samhälle, kan man tänka. Det kan man tycka, och det är hur som helst en poäng som inte är helt felaktig. Problemet är att de har byggt upp ett extremt förbrukande samhälle, som de själva är de främsta förmånstagarna av. De har byggt det, men de har också förbrukat våra gemensamma resurser till det samhällsbygget. Min generation, som är runt 30 idag, har kunnat dra fördelarna av detta under vår uppväxt – och kommer kunna fortsätta med det ett tag till. Men det är ytterst tveksamt om vi, som de, kommer kunna leva på det viset från vaggan till graven. Ett liv av ständig tillväxt, av ständigt ökad konsumtion och förbrukning.
När de växte upp fanns det gott om fisk i haven, gott om olja att upptäcka, gott om mineraler att bryta. De som föddes under andra halvan av 1940-talet och 10-20 år framåt kan mycket väl bli den generation i hela mänsklighetens existens (både före och senare) som haft det bäst genom hela livet. Priset får givetvis efterkommande generationer betala, med utfiskade hav, giftiga utsläpp, utarmade matjordar, klimatkatastrofer, sopberg, uttömda naturresurser och enorma skuldbördor.
Köttberget är ett mycket otrevligt uttryck. Ett annat uttryck är att vi under andra halvan av 1900-talet har förvandlat olja till mänsklig biomassa, genom vårt oljedopade jordbruk som producerar skördar som är onaturligt stora. De enorma skördarna, och förmågan att transportera dem, har gjort att vi har kunnat öka explosionsartat i antal. Oljan har blivit mänsklig biomassa. Ett köttberg skapat av olja. Men oljan är en ändlig resurs, som kommer ta slut inom några decennier. Vad gör vi då?
Vi är för många. Vi måste bli färre människor, antingen genom åtgärder vi själva väljer – eller genom katastrofer. Min generation kommer troligen få det tufft när vi blir gamla. Men de stora katastroferna kommer antagligen inte förrän våra barn och barnbarn blir gamla. Hur ser åldringsvården ut år 2080, när det oljeslukande köttberget är försvunna sedan länge tillsammans med de flesta naturresurser?
Hur länge kan våra regeringar låtsas som om detta problem inte finns? De vet att man inte vinner några val på att sänka vår levnadsstandard idag, med motiveringen att vi måste lämna lite resurser kvar till de som lever om 100 år, eller 1000 år. Man vinner val på att lova mer pengar i plånboken nästa år. Jag saknar verkligen de riktigt långsiktiga tankarna i politiken – de som talar om hur vi ska kunna leva bra idag, men också se till att barnbarnsbarnen inte lever i misär. Men man kan göra det utan att förolämpa en hel generation.
Fler länkar om “köttberget”:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article249969.ab
http://www.dn.se/nyheter/politik/nuder-kovander-om-kottberget
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kottberget-tar-plats-pa-arenan_4520893.svd
