”Saliga äro de som icke se och dock tro.” Johannes 20:29
Ett relativt vanligt fenomen bland profeter och filosofer är att de tidigt i livet mycket välbeställda, rent av rika. Några exempel; Buddha föddes som prins. Franciskus av Assisi och Sören Kirkegaard levde jetsetliv i ungdomen på ärvda pengar. Paulus var högt uppsatt i det judiska prästerskapet. Precis som Tony Montana i Scarface inser de mitt i all lyx och flärd hur tomt och meningslöst det är, och försöker finna en högre mening med livet (förutom Montana som fortsätter att knarka fram till det eländiga slutet).
Vi vanliga dödliga, som inte har några direkta utsikter att få en rejäl förmögenhet i knät, och därmed inte heller möjligheten att tröttna på la dolce vita, har nog inte lika lätt att avfärda det materiella. Intellektuellt kan de flesta av oss nog hålla med om att pengar och prylar inte ger lycka, men samtidigt vill vi gärna ha en finare lägenhet, en nyare bil, mer exotiska resor, jacuzzi, några nollor till på kontoutdraget. Det är förföriskt, tilltalande.
Det är svårt att avfärda det materiella utan att fått pröva det själv. Buddha, Franciskus och de andra hade ett rejält försprång. Vi andra, ska vi lita till vad de säger utan att själva se hur det är att vara rik, att ha allt? salig är den som lyckas med det. ”Saliga är de som icke se och dock tro”.
Jag har bloggat lite om detta tidigare, se här.
Bloggat från mobilen via WordPress för Android
