Hermann Hesse är en av de mest lästa och översatta tyska författarna under 1900-talet, och har skrivit flera kända böcker, bland annat Siddhartha och Stäppvargen. Det är två böcker jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Nu lånade jag Siddhartha av farsan, och läste den då äntligen. Det är en mycket kort bok, endast 120 sidor, men med mycket stort innehåll. Huvudpersonen Siddhartha är samtida med Buddha i Indien, och liksom så många andra vid den tiden var han en sökare. Boken, och Siddharthas liv, är tydligt uppdelad i olika sektioner, där Siddhartha provar olika vägar till visdom och insikt. Genomgående är att han tar avstånd från alla läror, och istället tror att sanningen endast kan hittas genom den egna erfarenheten. Han träffar till och med Siddhartha Gotama (Buddha), och blir djupt berörd av hans helighet och det faktum att han uppnått den slutliga upplysningen. Däremot sällar han sig inte till Gotamas lärjungar, eftersom han inte tror att ens buddha kan förmedla sin erfarenhet och visdom genom ord – den kan bara upplevas. Siddhartha fortsätter därför på egen hand sitt sökande efter upplysningen. Han vill uppnå och uppleva det Buddha uppnått och upplevt – men inte genom att lyssna till Buddhas lära. Buddha hade ju själv ingen läromästare som visade vägen till upplysningen, han fann den på egen hand. Siddhartha tror att det är enda sättet. Han lever som asket och plågar sig själv, han lever ut köttsliga och monetära lustar, han är nära att begå självmord, han hittar en själafrände i en färjekarl vid en flod – och lär sig lyssna till floden. Efter ett långt liv når han upplysning genom att se enheten i alla ting och alla liv, som tillsammans bildar en flod av livet självt. Livsflodens kakafoni av röster flätas samman, och det gemensamma ljudet är det heliga “Om”-ljudet. Han når harmoni och blir Gotamas jämlike i livets slut.
En mycket läsvärd liten bok, som stimulerar tanken. Särskilt om man är intresserad av buddhism.
