Jag tycker om att promenera på kyrkogårdar. Stillheten, omtänksamheten, förgängligheten. Den rofyllda samvaron mellan oss levande och de hädangångna, de som påminner oss om livets korthet. Gravstenarna som i ett ord sammanfattar ett liv – “verkmästare”, “kapten”, “handlare”, “präst”, “sjöman”. Ett ord som på äldre gravstenar sammanfattar en livsgärning, fullt av hopp och drömmar, kärlek och elände. På nyare gravar är det oftast omöjligt att skriva en titel, eftersom vi byter sysslor så ofta. Gravstenarna reflekterar på så vis det ökade tempot och rörligheten i samhället, subtilt.
Kyrkogårdspromenader kräver ett eget, långsamt tempo. Det är inte en hurtig motionspromenad för att stärka kroppen. Det är en långsam vandring, med täta stopp för begrundan – vilka var alla dessa människor? Vem var kvinnan som ligger begravd här? Varför avled den här mannen i förtid? Vad var hemligheten till det här parets långa liv tillsammans? Hann de göra det de ville i sina liv? Var de lyckliga? Och alla dessa med ståtliga titlar, som var viktiga i samhället i sin samtid – hur skulle de se på att allt rullade på trots deras bortgång?
Det är meditativa promenader i sällskap med människor som inte längre finns. På så vis påminner det om min kärlek till min stora boksamling – det är röster från en svunnen tid, direktkommunikation med dem som levde innan mig. Kanske kan jag bli lite klokare av att läsa deras funderingar i böckerna, eller begrunda deras förgänglighet på kyrkogården.
Det känns också speciellt att studera träden på en kyrkogård. Dessa levande, fridsamma jättar som drar sin näring ur den jord vi begraver våra bortgångna i. Rent fysiskt är det givetvis så att de begravda i viss mån tas upp av träden, och lever vidare. En vacker tanke, när man hör vinden viska i trädkronorna.
Igår promenerade jag på norra kyrkogården i Kalmar, som är berömd för sina många och stora rhododendronbuskar. Jag fastnade en stund vid en gravsten över en kvinna som gått bort för tidigt, drygt 60 år gammal. Där var hennes namn, hennes datum och ordet “varför?”. De efterlevandes smärta, huggen i sten. Där funderade jag över hur snabbt allt kan förändras, hur bräcklig tillvaron är trots att vi lever i ett så tryggt samhälle. Tankarna gick också till den 78-åriga dam som slogs ihjäl av en yngling i Landskrona för några dagar sedan, och hennes överlevande make. Så snabbt, så oväntat, så onödigt livet kan förändras eller ta slut.
Bilden är från södra kyrkogården i Kalmar, invid Kalmar slott. Tyvärr ska träden huggas ner, har jag hört.
Jag har skrivit kort om detta tidigare, och lagt upp någon mer bild.
