Som bekant pågår konferensen Folk och Försvar i Sälen, där politiker, militärer och andra debatterar försvarspolitik. Det verkar som en intressant debatt uppstod igår, när Urban Ahlin (S), Staffan Danielsson (C), Karin Enström (M) och Peter Rådberg (MP) fick förhålla sig till ett scenario där läget var att ett baltiskt land blev utsatt för ryska påtryckningar med anledning av en missnöjd rysk minoritet inom landets gränser. Ryssarna anordnade militära övningar i området. Hur agerar då Sverige och en svensk regering?
Enligt olika bloggare (Rolf K Nilsson, Wiseman) visade det sig att ingen av debattörerna var villig att leva upp till solidaritetsförklaringen, som lyder “Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”. Förklaringen antogs av riksdagen 16 juni 2009, vilket bland annat försvarsminister Sten Tolgfors bloggat om. Wiseman skriver, apropå paneldebatten:
Efter att ha sett diskussionen kunde jag bara konstatera att där dog solidaritetsförklaringen. I sedvanlig ordning var det ingen av politikerna som vågade trycka på knappen och effektuera solidariteten eller ens inkalla framtidens kontraktssoldater för att höja den svenska beredskapen. När NATO önskade svensk hjälp för att bistå sitt medlemsland (också EU-land), var det kalla handen från politikerna, Lissabonfördraget till trots!
Vad är vår solidaritetsförklaring värd? Är det bara tomma ord? Är det så att vi inte är villiga att bistå, trots att vi deklarerar det i både solidaritetsförklaringen OCH Lissabonfördraget? Vad säger våra nordiska och baltiska grannländer om detta? Litar de på vår försäkran om stöd?
Svensk försvarspolitik har varit ett misslyckande de senaste 15 åren. Vi måste visa att det finns någon mening med våra deklarationer och försäkringar, att vi kan leva upp till vad vi säger. Och vi måste ha ett försvar som kan hävda vår territoriella integritet, samtidigt som det ska klara internationella insatser.
Till skillnad från bloggaren Rolf K Nilsson tycker jag dock inte att vi ska bli medlemmar i NATO. Inte för att försvara alliansfriheten, utan för att NATO är en kärnvapenorganisation. Något annat behövs, och vi har en god grund i Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringen – om de efterlevs.
Kan inte påstå att jag blir förvånad. Brist på ryggrad verkar vara en vanlig åkomma bland våra riksdagspolitiker. En liten fundering jag får efter att ha läst denna post och inget i de andra bloggarna är hur kan det komma sig att vi kan skicka soldater till andra sidan jorden men är inte, som vanligt, beredda att stå upp för våra grannländer? Kan det vara för att politikerna vet att vår försvarsförmåga ligger strax över nollstrecket, men är inte villiga att göra något åt missförhållandet, och därför viker sig som vanligt? Upprusta omedelbart och rösta ut blötdjuren ur riksdagen i september!
Dagens ledare i UNT tar också upp skandalen.