Open/Close Menu
Vardagsbetraktelser, världspolitik och andra väsentligheter.
Home · Blog · citat : Oändlig obetydlighet; om ett fotografi.

Jag brukar fundera över hur oändligt betydelselös vår existens är för universum, hur otroligt ointressant vår fortlevnad är för den. Det är bara vi själva som har intresse av att leva vidare, och ändå är det vi själva som är det stora hotet mot existensen. Då tittar jag ibland på det här fotografiet.

1977 skickades rymdsonden Voyager 1 upp, och passerade genom vårt solsystem under de efterföljande åren. 1990 hade den fullgjort sitt uppdrag, och fortsatte sin resa ut i oändligheten. Som en sista gåva till mänskligheten skänkte den oss möjligheten att ta ett fotografi av jorden, så som den ser ut från sex miljarder kilometers avstånd. Ett grynigt foto, med ett blått dammkorn som dansar i en solstråle – jorden i all sin obetydlighet (ränderna är optiska fenomen i linsen, av solljuset).

Förtydligat:

image

Astronomen och författaren Carl Sagan höll 1996 ett mycket tänkvärt tal om detta fotografi.

“Look again at that dot. That’s here, that’s home, that’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we’ve ever known.”

På svenska:

Titta ännu en gång på den där pricken. Det är här, det är hemma, det är vi. På den har alla du älskar, alla du känner, alla du hört talas om, varje människa som någonsin funnits, levt sina liv. Summan av vår glädje och vårt lidande, tusentals tvärsäkra religioner, ideologier och ekonomiska doktriner, varje jägare och samlare, varje hjälte och vekling, varje skapare och förstörare av civilisationer, varje kung och bonde, varje ungt förälskat par, varje mor och far, varje hoppfullt barn, uppfinnare och upptäcktsresande, alla lärare av moral, alla korrupta politiker, varje “superstjärna”, varje stor ledare, alla helgon och syndare i mänsklighetens historia bodde där – på ett grand av damm som svävar i en solstråle.

Jorden är en mycket liten scen i en stor kosmisk arena. Tänk på de floder av blod spillts av alla generaler och kejsare, så att de, i ära och triumf, kunde bli de tillfälliga ledarna av bråkdelen av detta dammkorn. Tänk på de oändliga grymheter som av invånarna i ett hörn av denna prick orsakat de knappt urskiljbara invånarna i något annat hörn, hur återkommande deras missförstånd är, hur angelägna de är att döda varandra, hur innerliga i sitt hat.

Vår viktighet, vår inbillade självtillräcklighet, villfarelsen att vi har någon privilegierad ställning i universum, utmanas av denna punkts bleka ljus. Vår planet är en ensam prick i det stora omgivande kosmiska mörkret. I vår ensamhet, i allt detta vidsträckta, finns det ingen antydan om att hjälp kommer från annat håll för att rädda oss från oss själva.

Jorden är den enda världen vi vet härbärgerar liv. Det finns ingen annanstans, åtminstone inte inom en nära framtid, som vår art kan flytta. Besöka, ja. Bosätta sig, inte ännu. Oavsett om man gillar det eller inte, så är jorden den plats där vi måste hålla ställningarna.

Det har sagts att astronomi är en ödmjukande och karaktärsbyggande erfarenhet. Det finns kanske ingen bättre demonstration av vår dårskap än denna avlägsna bild av vår lilla värld. För mig understryker det vårt ansvar att hantera varandra med större vänlighet, och att bevara och vårda denna bleka blå prick, det enda hem vi någonsin känt.

Ett dammkorn som dansar i en solstråle. Här har Babylons kungar härskat, här har Caesar krigat, här har Buddha och Jesus predikat, här har uppskattningsvis drygt 100 miljarder människor levt. Här sitter vi, med våra kärnvapen och vår miljöförstöring, på vårt dammkorn. Ingen hjälp finns att få för att rädda oss från oss själva – vi har det yttersta ansvaret.

Se så liten jorden är bara man kommer utanför vårt solsystem – ett avstånd som är noll och intet i universum.

Copyright Niklas Carlsson © 2013