David Eberhard gjorde succé med boken “I trygghetsnarkomanernas land” för ett par år sedan. Hans huvudtes är att vi lever i ett alldeles för överbeskyddande samhälle som gör att vi inte klarar av motgångar, utan kräver att staten ska hantera allt jobbigt. Han är överläkare och har arbetat som chef på St Görans psykmottagning, så han vet vad han pratar om. Tyvärr är han inte alltid lika bra på att skriva om det.
Nu har jag läst hans andra bok, “Ingen tar skit i de lättkränktas land”, där han återkommer till hur fel samhället är uppbyggt, att ingen vill ta eget ansvar, att ingen kan ta motgångar. Att vi känner oss kränkta av allt möjligt, att vi inte agerar ut ilskan, att vi mår dåligt. Han har många bra poänger, men boken är en röra. Han angriper allt möjligt samtidigt – kungahuset, skolan, solidariteten, jantelagen, överklassen, medelklassen, vidskepelse, psykoanalysen och mycket annat. Det är spretigt och rörigt, och det är svårt att komma ihåg vad han skrivit när man läst klart. Han hade helt klart tjänat på att fokusera sin kritik, och utveckla den mer inom några få områden. Det är synd att han misslyckas med detta, eftersom budskapet i boken är viktigt.
I en recension i SvD skrivs bland annat:
att läsa hans Ingen tar skit i de lättkränktas land är som att vara på party och bli inträngd i ett hörn av någon inte helt nykter person som utdraget, monologiskt och med otaliga upprepningar och omtagningar vill delge en alla sina åsikter på en gång.
Jag skulle väl inte påstå att det är så illa, men visst ligger det något i kritiken. Han saknar struktur och fokus. Skärpning till nästa bok, Eberhard!
Jag kan dock rekommendera hans förra bok, “I trygghetsnarkomanernas land”. Den kan du köpa direkt på min sida med rekommenderade böcker.
