Idag köpte jag senaste numret av BBC History Magazine, som har en intressant artikel om vikingarnas attacker mot England. Författaren vänder upp och ner på orsakssambanden, och menar att attackerna var självförsvar mot en expansiv kristendom. Några år innan den ökända attacken på Lindisfarne år 793, som brukar räknas som inledningen på vikingatiden, hade Karl den Store angripit och erövrat saxarnas rike. Detta rike låg precis söder om Danmark, och hade mycket gemensamt med nordens kultur och religion. Karl den Store tvångsdöpte invånarna, och vid ett tillfälle tvångsdöpte han 4500 personer som han därpå avrättade. Saxarnas kung Widukind var svåger till en dansk kung, och flydde således till Danmark. Givetvis berättade han om de övergrepp som de kristna gjort, och att Danmark och Skandinavien kunde vara nästa mål. Karl den Stores biskop Alcuin hade sådana planer.
Med denna information i ryggen, spekulerar artikelförfattaren, beslöt sig danskarna att gå till angrepp för att värna sin tro, frihet och kultur. Kristendomen sågs som grunden i hotet, och därför var det naturligt att de första angreppen var mot kloster. Ett fullskaligt angrepp på Karls frankiska rike var omöjligt, så därför valdes de brittiska öarna istället. Artikelförfattaren menar att detta var ett religionskrig, och pekar på att alla samtida skildrare på den kristna sidan alltid kallar vikingarna för hedningar och sig själva för kristna. Inte “barbarer”, “vildar”, “danskar” eller något annat – utan alltid det religiösa epitetet hedningar.
En mycket intressant teori, även om jag inte tror att den håller som fullständig förklaring till vikingarnas attacker. Men visst skulle man bli förfärad (och vilja agera) om ens svåger kom och berättade om de folkmord som utförts mot broderfolket, i kristendomens namn.
Försvarade sig bara? 
