Sokrates visdom är bevarad genom årtusenden tack vare de handskrifter som bevarats och kopierats från antiken. Sokrates själv skrev ingenting, och det är enbart genom hans lärjunge Platon som vi känner till hans dialoger om allt mellan himmel och jord. Hur mycket som faktiskt är Sokrates ord och hur mycket som Platon själv lägger i hans mun är svårt att avgöra. Det vi kan fastslå är att dessa två herrar genom Platon efterlämnat en fantastiskt rik kulturskatt, som format mycket av västvärldens tänkande. Inte för inte skrev den brittiske filosofen Alfred North Whitehead 1929 att den västerländska filosofin bara är ”en serie fotnoter till Platon”. Med tanke på detta är det intressant att Sokrates (och/eller Platon?) var mycket kritisk till det skrivna ordet.
I Platons Faidros*, där han skildrar Sokrates långa dialog med bland andra just Faidros, framläggs kritiken mot skriften. Sokrates menar att skriften är skadlig för minnet, eftersom den som skriver utarmar sitt eget minne genom att sätta sin tilltro till detta externa medium för att minnas. Dessutom är han kritisk mot det skrivna ordets oförmåga att anpassas efter publiken, till skillnad från den skicklige muntlige berättaren som ”formar och anordnar sina tal så, att man åt en sammansatt natur ger sammansatta och mångsidiga, men åt en enkel natur ger enkla ord ”, och säger även ”den kunniges ord, fullt av liv och anda, detta ord, av vilket man med all rätt kan kalla det skrivna ordet en skuggbild”. De skrivna texterna kan ju heller inte svara på frågor, eller försvara sina påståenden – till skillnad från en människa som talar. Sokrates och Platons alla sentida läsare är enfaldiga, som tror att vi kan lära oss något av deras efterlämnade skrifter; ”den som således tror, att han kan lämna efter sig en lära i skrift, och den som tar emot den ur en bok såsom vore det ett tydligt och säkert ord, han är mycket enfaldig”.
Om Sokrates och Platons lärjungar således hade följt sina mästares viljor, hade vi idag aldrig kunnat ta del av deras visdom.
*Platon: ”Faidros,” Skrifter, sv. övers. (Stockholm: Doxa, 1984), I, s. 341-52.
