Jag läser Tomas Tranströmers dikt ”romanska bågar” och känner en glädje över livet och en nyfikenhet på människor. En mycket enkel, närmast banal, miljö skildras – men en vacker, djup insikt om människans väsen mitt i detta.
“Romanska bågar”
av Tomas Tranströmer
Inne i den väldiga romanska kykran trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
“Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig
valv efter valv oändligt.Du blir aldrig färdig, och det är som det
skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr. och Mrs. Jones, herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt
