Open/Close Menu
Vardagsbetraktelser, världspolitik och andra väsentligheter.
Home · Blog · filosofi : Hej! Jag ska dö.
Jag ska dö. Jag brukar fundera över detta obestridliga faktum. Ibland oroar det mig, ibland skrämmer det mig – men ibland känns det helt okej. Det är när jag får känslan av varats meningslöshet. Egentligen är meningslöshet inte ett bra ord i sammanhanget, eftersom det oftast associeras med att vara deprimerad eller negativ till livet, och det är inte det jag menar. Det är snarare en känsla av att jag har det bra i livet nu, och med största sannolikhet blir inte mitt liv så väldigt mycket mer än vad det är. Mer av samma sak. Jag kommer kanske få högre lön, ett fint hus, barn, resa runt i världen. Men jag är jag, och blir inget annat. Vilket inte alls är dåligt! Men när jag får den där känslan så känner jag att det är okej att dö nu. Det är inget jag önskar, absolut inte, men det skulle vara okej. Kanske är det ett uttryck för en stilla tillfredsställelse med livet? Det är en vacker tanke. Att vara tillfreds med livet, och vara vän med tanken på att vara en del av den ständigt pågående livscykeln – att födas, att leva, att dö. Att återlämna den materia och energi jag tillfälligt lånat av världen. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som en förutsättning för att kunna bli lycklig i livet. Att ständigt jaga efter odödlighet och ungdom är fåfängt, lönlöst, dumt, rent av patetiskt.

När känslan kommer över mig känner jag mig som en del av en större helhet. Tyvärr är det oftast en kortvarig känsla, som trängs bort av vardagens göromål. Och den allt för lättillgängliga och påträngande verklighetsflykten i underhållningen som ständigt strömmar emot oss. Återigen ett lönlöst sätt att försöka fly sin dödlighet och den existentiella smärtan som är så påtaglig när man inte är tillfreds med sitt dödliga slut.

Hej! Jag ska dö. Och det är okej.

Copyright Niklas Carlsson © 2013