Svensk trygghetsnarkomani

Har börjat läsa en tänkvärd bok jag fick av farsan, ”I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard. Mycket intressant, han framlägger en teori om att Sverige som nation drabbats av ett paniksyndrom, där staten är livrädda att medborgarna ska göra något som anses vara farligt, äta något farligt, och fullständigt förnekar mänsklig dödlighet. Detta i sin tur resulterar i handlingsförlamning när stora katastrofer väl händer (Estonia, Tsunamin), det uppenbarar sig också i form av lagar som förbjuder sådant som bedöms vara farligt på något sätt – till exempel genom lag på cykelhjälm, förslag om straffskatt på onyttig mat etc. Dessutom ställs sådant som nollvisionen (noll döda i trafiken) upp som nationella mål trots att det är en rent av löjligt överdriven målsättning. Dessa förbud och påbud, menar Eberhard, begränsar vår frihet och tvingar in folk i trygghetsmani som skadar mer än vad den gör nytta. Hans huvudtes är att livet är livsfarligt, och det kan vi inte göra något åt – och allt för överdrivna försök att göra något åt det sänker vår livskvalitet. Även om jag inte håller med honom om allt fullt ut är det ändå väldigt mycket som stämmer.