Regeringens ”nationella koordinator för snabb etablering på arbetsmarknaden för ungdomar” Lil Ljunggren Lönnberg skrev på DN debatt idag (24/4) om sina förslag för att stävja ungdomsarbetslösheten. Hennes patentlösning heter lägre lön under minst ett år för ungdomar, och för att komma runt anställningstryggheten och löneavtalen ska det kallas praktik istället för anställning. Detta, menar hon, ger ungdomarna den arbetslivserfarenhet som de behöver för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Till detta förslag läggs ju också de 1000 plusjobb för långtidsarbetslösa ungdomar som man lagt fram i vårbudgeten. Det glädjer mig att se att även Socialdemokraterna nu börjar inse att ungdomsarbetslösheten behöver tacklas med andra metoder än de som används på arbetsmarknaden för övrigt. Man får väl erkänna att deras förslag är välmenande, men deras förslag är dock tyvärr ännu ett led i deras utanförskapspolitik. Varken plusjobben eller Ljunggren Lönnbergs förslag handlar nämligen om att skapa riktiga, permanenta anställningar. Både plusjobben och utredarens förslag om avlönad praktik är tidsbegränsade redan från början. Ungdomar idag har nog med visstidsanställningar redan, utan att Socialdemokraterna ska skapa ännu fler tidsbegränsade anställningsformer. Persson med anhang använder sitt sedvanliga nyspråk för att dölja dessa försämrade, tidsbegränsade anställningar. ”Plusjobb” och ”praktikplatser” – när det på ren svenska handlar om tidsbegränsade anställningar med sämre villkor.
Centerpartiets förslag om en uppluckring av LAS för ungdomar är i detta hänseende ett överlägset förslag. Även om anställningstryggheten är försvagad under de första två åren så handlar det trots allt om riktiga, icke tidsbegränsade anställningar. Riktiga jobb, helt enkelt. Det är värt att poängtera ännu en gång; Socialdemokraternas förslag innebär tidsbegränsade ”anställningar” med sämre villkor, Centerpartiets förslag innebär riktiga jobb med riktig lön utan någon bortre tidsgräns för anställningen – men med lägre anställningstrygghet under de första två åren. För mig är det uppenbart att av två förslag med försvagade villkor för arbetstagaren är det förslag som ger ett riktigt jobb med riktig lön det överlägsna.
Artikeln på DN kan läsas här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=539256&previousRenderType=2
Hur skall denna försvagade arbetstrygghet se ut? Blir det inte för enkelt för arbetsgivaren att göra sig av med dessa ungdomar?
Jag förstår din oro, men den beror på att din tankegång utgår från jämförelsen ungdomsavtal vs. vanlig fast anställning. Vi gör istället jämförelsen ungdomsavtal vs. inget jobb alls. Det är en bra bit över 100 000 ungdomar i Sverige som inte har ett jobb att gå till trots att de vill. Vad har de för trygghet idag?